Jag bad två av dina bästa vänner, skådespelarna Mattias Padin och Joel Kinnaman, beskriva dig. De gav mig orden generös, äkta, extravagant, nubisk och högljudd.
– Nubisk? Alltså engelska nubian, som i typ afrikansk? Haha. Och högljudd...ja, jag kan väl gå loss ibland. Jag vill inte alltid vara centrum i samtalet, men jag kan lägga den sidan till och då hatar de mig. Mattias och Joel alltså. Men jag är absolut inte alltid sådan.
De flesta tycks ha en positiv bild av dig. ”En skön Söder-kille”, sa en bekant till mig. Definierar du dig själv som Söder?
–Ja, det gör jag nog. Man är den plats man kommer ifrån. Nu råkar den platsen jag kommer ifrån ha blivit något slags trendigt ställe, men så var det ju inte när vi var små.
I Ella Lemhagens nya film ”Patrik 1,5” spelar du och Torkel Pettersson ett homosexuellt par som adopterar en femtonåring. Hur går processen till, blir man uppringd och får gå på audition?
– Just i det här fallet var det Ella själv som ringde. Det var rätt kul, faktiskt, jag och Torkel är kompisar sedan tidigare och Torkel är väldigt designintresserad. Jag har hängt med honom i butikerna en hel del och har börjat skämta om att det känns som att vi är ett bögpar som går runt och inreder vårt hem. Och det här var då innan Ella ringde och ville provfilma just oss två tillsammans, utan att hon visste om att vi var kompisar.
En homosexuell bekant till mig tyckte att ni har väldigt fin kemi i filmen.
–Nä men vad kul! Haha, kan ju inte bli bättre. Bästa betyget.
Hur närmar man sig sin inre bög?
–Redan tidigt i den här processen kände jag att man inte kan fokusera på att man ska spela bög. För mig är det inte svårt att relatera till att vara kär i, eller kåt på, en människa. Det har jag varit i mitt privatliv. Det skulle bli så förbannat platt om det var själva bögen man fokuserade på, en homosexuell man går ju inte omkring i livet och tänker ”oj, jag är bög, nu går jag in i det här köket och, oj!, jag är bög”.
–Men det är klart, jag har mjukat till handleden lite. Lagt till en svank. Det är mer tekniska saker, som har kommit till när jag har lärt känna karaktären, för sådan är ju han liksom. Alla homosexuella är inte så, men jag kände att just han är det.
Jag tycker scenografin påminner väldigt mycket om Wisteria Lane i teveserien "Desperate Housewife". Du vet, starka färger, prydliga rader med hus, männen som hämtar tidningen exakt samtidigt.
–Det är ju en klassisk romantisk komedi på det sättet, den spelar på våra bilder av "den perfekta villaidyllen". Och det är rätt kul, många har pratat om de här pastellfärgerna osv, och egentligen är det inte alls sådana färgskalor i filmen utan det där är något man fyller i alldeles själv. Det är lite häftigt.
Hur vet man att ett projekt inte blir ”Tre solar”?
–Det är alltid läskigt, jag kan bara lita på min magkänsla. Det är många olika saker som kan få en att gå i gång, rollen, historien, själva sammanhanget. Om det är en regissör man vill jobba med. Det är många saker som spelar in.
Kollar du dina gamla filmer?
–Jag har gjort det någon gång, kollat om något riktigt gammalt. Och det är lite lättare att se några år senare när man har lite mer distans till det, men man blir aldrig objektiv.
Det går himla bra för din brorsa Alexander, har du varit och hälsat på?
–Mmm, både jag och farsan var där i somras och hälsade på.
Hur skiljer sig inspelningarna där och här?
–Jag har ju varit runt mycket med pappa på inspelningar, det är så stort att det är helt galet. Jag hälsade på under ”Pirates of the Caribbean” och det står hundra långtradare med prylar och grejer, i Sverige kanske man har en eller två. Det är värsta cirkusen.
Fick du träffa Johnny Depp?
–Nä, jag fick inte träffa Johnny. Jag träffade bara Orlando Bloom.
Ser man på, en alv! Berätta om Koop-videon du är med i.
–Åh, det var jävligt roligt! Jag träffade regissören Marcus Söderlund en sen kväll på Berns, och han sa plötsligt ”du, är du ledig, ska du med till Costa Rica?”, och jag svarade ”lätt!”. Han häver ur sig ”du ska vara transa!”, och jag ba ”eh, lätt, vi kör!”. Låten var jättebra och videon blev fin också.
Hur kändes det att få skiten sparkad ur sig av sin bästis (Joel) i "Den osynlige"?
- Ja, det gör han ja! Det var jag som fixade honom den rollen. När vi höll på att repa hade Joel någon sorts övertro på sin förmåga att sparka och precis hinna stanna innan han träffade, så han kängade till mig rätt duktigt i bröstkorgen ett par gånger...
Vad tycker du om Stockholms uteliv?
–Jag tycker det är bra, men jag saknar några feta klubbar med riktigt hård techno och dansgolv. Det känns som att det är väldigt loungeinriktat på nåt sätt. Nu tycker jag i och för sig att Berns har varit riktigt bra i sommar.
Vad gillar du?
–Det har ju skiftat. Pratar vi dagens musik så tycker jag grimescenen i London är bra. Men när jag var liten var jag syntare, jag och min kompis Johan var de enda syntarna i skolan och hade halvrakade huvuden, svarta kläder och lyssnade på Front 242. Och i högstadiet så kom hela hiphop-vågen.
Det var på högstadiet du ”went nubian”!
–Haha, ja, det var då ”I went nubian”.