Drygt tio år efter ”Happiness” kommer Todd Solondz med en kvasiuppföljare som utspelar sig i ett solsvettigt Florida. ”Life during wartime” är en lika mörk som frätande ironisk komedi om samma sorts dysfunktionella familj av nervsköra systrar som kämpade med livet, kärleken och lyckopillren i ”Happiness”.
Den taniga regissören från New Jersey är fortfarande ingen främling för kontrovers. Precis som i originalet drar han sig inte för att utvinna svart humor ur tabuteman som ras, pedofili, terrorism och Israel.
– Ni får gärna kalla den för en ”post-traumatisk-stress-symtom-genre”-film, säger Todd Solondz med ett snett leende när jag träffade honom på en hotellterrass med utsikt över Lidos lagun under Venedigs filmfestival förra året.
Själv hade han aldrig trott att han skulle få återse rollfigurerna från den kontroversiella kultfilmen från 1999.
– De gamla rollfigurerna bara kom till mig så jag lät mig bara sköljas med och använde dem utan tankar på att det skulle vara en direkt fortsättning på ”Happiness”. När jag väl startade ville jag ha frihet att leka och förändra dem, för att göra det mer levande. Publiken är smart – så det gäller alltid att ligga steget före, säger Todd Solondz.
Så vad har hänt under de här tio åren?
– Pedofili var nog ett mycket mer chockerande ämne för tio år sedan. I dag förutsätter man att alla är pedofiler, konstaterar Solondz med sin typiska humor.
Solondz kunde heller inte låta bli att kommentera USA:s pågående krig i Irak och Afghanistan.
– Det underliga med dagens krig är att så många amerikaner inte har någon direkt koppling till dem. Det är bara vissa segment av samhället som är involverade i krigets realiteter. Hemma i New York är det få som ens känner någon som deltar, säger han.
Titeln ”Life during wartime” kan ses som en metafor för våra inre konflikter.
– Visst är filmtiteln ett slags metafor – även om jag hatar det ordet – för allas våra personliga konflikter och inre krig som pågår. Vi lever i ett känslomässigt krigstillstånd, säger Solondz.
Hur ser du på dina rollfigurer?
– Jag är både rörd av dem och betraktar dem med ett slags ironi. Alla filmer kräver att regissören är fäst vid sina karaktärer – men jag vill alltid bli provocerad att tänka i nya banor när jag går på bio. Men tyvärr, ju äldre jag blir, desto mer liknar livet en gammal tv-repris.
Läs recensionen av ”Life during wartime” här.