Han har blivit en vinnare i Hollywood på att spela en förlorare i kärlek. Inför premiären av nya dramakomedin ”Scott Pilgrim vs the world” berättar Michael Cera att hans stora dröm är att bli en ny Erland Josephson.
Skådepelaren och komikern Michael Cera slog igenom som en socialt obekväm, men också klok och älskvärd tonårsnörd i först tv-komedin ”Arrested development” sedan filmerna ”Juno” och ”Supersugen”. Sedan dess har Pitchforkgenerationens egen Woody Allen med framgång spelat samma roll om och om igen. Internet är full av kärleksfulla parodier. En av de populäraste sketcherna är en reklamfilm för påhittade The Michael Cera School of Acting. Dramaskolans rektor lovar potentiella studenter att skådespelarutbildningen kan hjälpa eleverna att ”Tona ned sin karisma och omfamna det tafatta”. Bland studiekurserna finns lektioner i att skratta nervöst, sjunga vekt och att alltid se ut som att man är 17 år gammal.
– Jo då, jag inser att jag är en osannolik filmstjärna, säger Michael Cera och skrattar när vi ses på ett hotell i centrala London.
Vännen och skådespelarkollegan Jason Schwartzman hyllade nyligen Ceras förmåga att så fullständigt strunta i filmregler att han till och med vänder ryggen mot kameran.
Det är dock ingen revolt mot vad du lär dig på skådespelarutbildningar.
Sanningen är i stället att Cera inte har en aning om vad han gör i filmer. Han gjorde sin första roll redan nio år gammal i en reklamfilm för bakelser. 22-åringen har arbetat som självlärd skådespelare sedan dess.
– Jag har aldrig haft någon uttänkt teknik. Jag tittar på filmer och sedan tror jag att jag omedvetet stjäl det jag gillar bäst, som min favorit, ”Scener ur ett äktenskap”. Den är perfekt. Jag har aldrig sett lika bra skådespeleri. Liv Ullmann och Erland Josephson är makalöst naturliga. De är otroliga. Min dröm är att en dag också få scener att se lika naturliga ut.
Michael Cera har på sig ett par stora glasögon som skulle kunna vara de Dustin Hoffman använde i ”Tootsie”. Som alltid har han låtit sin modeförebild Larry David (”Curb your enthusiasm”) inspirera klädvalet löparskor och chinos.
– Det senaste året har jag varit helt besatt av Ingmar Bergman och Akira Kurosawa, säger Cera. Jag visste inte ens att den typen av filmer fanns när jag växte upp. Nu slukar jag allt. Jag var helt mållös när jag såg ”Jungfrukällan” nyligen. Den är sanslöst mörk.
Michael Cera flyttade till Hollywood när han var 14 år gammal. Mamma följde med sin barnstjärna. Pappa stannade med syskonen i Toronto, Kanada, och fortsatte arbeta som reparatör av kopieringsmaskiner.
Michael Ceras uppväxt har handlat så mycket om filmkarriären att han nu drömmer om att ta ledigt och resa jorden runt. Vi hinner knappt skaka hand innan han frågar om jag varit på Fårö, hur det ser ut och hur man reser till Gotland.
– Är det så långt mellan husen som det verkar på bilder och kartor? Jag såg en intervju med Bergman där han förklarade att han hade placerat sin vardagsrumsoffa vid fönstret eftersom ”När det regnar kan jag sitta där och titta ut på regndropparna”.
Cera börjar skratta.
– Vem gör det? Är det var du gör på dagarna? Sitter och tittar på regnet i din ensamhet?
I sin nya film ”Scott Pilgrim vs the World”, en filmatisering av Bryan Lee O’Malleys framgångsrika grafiska novell, spelar Cera ännu en ung man som jagar den stora kärleken. I filmen, som redan hyllats av kritiker i USA, måste Cera besegra drömtjejen Ramona Flowers (Mary Elizabeth Winstead) sju ondskefulla ex-partners för att vinna hennes kärlek. Regissören Edgar Wright (”Shaun of the dead”) lånar spelvärldens formspråk i dramakomedin och har även inspirerats av det ursinniga tempot du hittar i 30-talets screwball-komedier och tecknade Snurre Sprätt-filmer.
– Vad jag uppskattar mest med filmen är att vi hittat tonen som finns i boken. Det är en väldigt personlig bok om hur det är att vara ung och växa upp, säger Cera.
Högst på Michael Ceras dagordning just nu är att få ett mer normalt liv för en 22-åring.
– Jag har inte ägnat lika mycket tid och kraft på mitt privatliv som jag har gjort på min karriär. Jag måste ta tag i det en dag, säger Cera. Jag menar inte det på ett tragiskt sätt. Det är bara en del av att växa upp, eller hur? Det är en sådan där sak som alla går igenom i min ålder. Du vet, när man ställer sig frågor som: ”Vad gör jag med mitt liv? Vad är viktigt i mitt liv? Är jobbet verkligen allt, vad finns i mitt liv utanför jobbet?”
Men du är bara 22 år gammal. Den typen av tankar ska du inte ha förrän du är 30 år. När du är 22 år ska du tänka: ”Vad är mitt drömjobb”, inte ”Varför jobbar jag så mycket?”.
– Jo, det är kanske sant. Men jag har arbetat sedan jag var nio år gammal. Nu måste jag bygga mitt liv. Det svåra är bara att bestämma vilka beståndsdelar som ska ingå.