I somras valde Michael Douglas Stockholm för en minisemester med fru Catherine Zeta Jones. Douglas sade hej till Expressen och tyckte att det var fantastiskt här, rapporterade tidningen som lade till utropstecken i den två citat långa intervjun samt informationen att turisten log med hela ansiktet.
Frågan är om Douglas hade lett lika brett om han kommit hit för 23 år sedan när hans filmkaraktär finansödlan Gordon Gekko regerade biodukarna med ”Wall Street”.
För Stockholm 1987 var fortfarande en liten stad. På flera sätt. Och på gott och ont.
Orup var stans ballaste artist, Carola Häggqvist förlovade sig med Runar Søgaard, och folk i karriären kunde ses släpa omkring på en låda som kallades ”mobiltelefon” – den makapär som senare fick det nedlåtande namnet ”yuppienalle”.
Stockholm var en ideologiskt homogen borg, en stad med världsrekordhög moralisk svansföring, präglad av drömmar om en evig Bullerbyn befolkad av Emils och Madickens ättlingar.
Men det var en värld på väg att rasa.
Ett tecken var att Paolo Roberto och några förvirrade tonåringar höll Kungsträdgården i skräckens grepp och i medierna framställdes som rikets mest fruktade desperador. Vilket kulminerade i filmen ”Stockholmsnatt”, just 1987. Ett annat, för oskuldens huvudstad ännu mer skrämmande, tecken var den avreglerade finansmarknaden. Och människorna inom den. LO:s ordförande Stig Malm kallade dem för ”finansvalpar” och vi andra hängde på – goddagspiltarna som leker bort jobbares stålar och festar upp vinsterna, morrade vi.
Gordon Gekkos svenska apostlar.
Hand i hand med, bland annat börsutveckling, gick nöjeslivet. Just Kungsträdgården var centrum för festandet, och juvelen i kronan hette Café Opera. Dåvarande chefen Pelle Unger minns:
– Man kunde gå ut och fira i Stockholm på ett annat sätt än förr, och det var som om vi öppnade dörrarna för det här behovet. Det hade växt fram en helt ny ekonomi och i kombination med det hade folk börjat resa mer och tog med sig utländska vanor hem.
– Vi hade börsmäklare som kom i stora i gäng, men de utmärkte sig inte. De kanske kom lite oftare, för att de hade råd, men det var inga excesser. Finanskillarna började träffas här på fredagseftermiddagarna – halv sex kunde det vara fullt här inne och 200 personer i kö utanför, berättar Pelle Unger och tittar ut över en folktom Kungsträdgården, just en sen fredagseftermiddag 23 år senare.
”After work” var fött, ett hett koncept som varje pizzeria med självaktning skyltade med och ett talande exempel på svenskens krogvana 1987– herregud, man kunde gå ut och ta en öl direkt efter jobbet.
– Men bilden av en finansman som sprutade champagne existerade aldrig i verkligheten. Och definitivt ingen vaskning eller något sådant. Vilket väl inte vuxna människor ägnar sig åt i dag heller, hoppas jag.
År 1987 drev Erik Lallerstedt krogen Eriks i Gamla stan, på samma gata som Hagströmer Fondkommission, senare Hagströmer & Qviberg.
– Sven Hagströmer och Mats Qviberg var mycket på Eriks, minns Lallerstedt. De hade en liten silverskylt i sitt bås. Jag minns att huvuden rullade där, det blev bordet där folk avskedades. ”Miljardären”, alltså Janne Stenbeck, han var så vidskeplig så att även om det där bordet var det enda lediga i restaurangen så vägrade han att sitta där.
– Det ”franska nya köket” gällde fortfarande i stor utsträckning. Annars var skagenröra en svår landsplåga, men det är ju ganska dyra ingredienser och jag minns hur jag gjorde om den och blandade i fin kokt potatis i stället. Misstaget var att jag kallade den ”Fattigmansskagen” – och ingen jävel av de här killarna ville förknippas med en sådan rätt.
Det snabbt växande urbana självförtroendet i huvudstaden slog ibland snett.
– Hos de yngre finanskillarna gick inte alltid kapital och bildning hand i hand. En ung finanskille satt och åt en Wallenbergare i min restaurang när han hejdade mig och sade: ”De här jävla ärterna hör ju inte hit.” Och någon annan som hade varit utomlands nöjde sig inte med Perrier, som väl var det enda utländska buteljerade vattnet då, utan sade: ”Jag ska ha Evian!”
1987 var Alexandra Charles fortfarande Stockholms nattklubbsdrottning. På Alexandra på Birger Jarlsgatan tog hon emot många gäster ur den nya finansmarknaden:
– Jag hade varit i New York och sett Network Saloon på Studio 54, där folk ur finansvärlden och näringslivet i allmänhet samlades och knöt kontakter, så jag importerade konceptet. Det var ett tydligt tecken på glidningen från artister till näringslivsfolk som de hetaste gästerna i nöjeslivet, berättar hon.
– Man hade på allvar börjat bli intresserad av vin, och allt dyrare vin, och det var något som märktes i jargongen. Men ungefär samtidigt kom det här med mexikansk ljust öl med en limeklyfta – och shots.
Hur märkte du att finansmänniskor hade kommit in på nattklubben?
– Det var nog mest om jag med ett halvt öra hörde att det pratades affärer och värdepapper. I väldigt liten skala, och hos de riktigt stora namnen, började backslickfrisyren, de färgade skjortorna med vit krage och hängslen att synas – de var få, men de såg verkligen ut som Gordon Gekko.
Läs mer om Wall Street 2: Helena Lindblad träffar Michael Douglas, Carey Mulligan och Oliver Stone.