Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

På Stan

Filmrecension: "Änglavakt"

Krisande kärlekspar får hjälp från ovan i "Änglavakt".
2

Änglar finns de? Ja, säger Johan Brisinger i sin andra film: om tron är tillräckligt stark, inte bara på dem utan hoppet om miraklet.

Liksom i ”Underbara älskade” skildrar han i ”Änglavakt” en stor sorg och uppgivenhet, men utan det skuldtema som också bar debutfilmen. Här hamnar en högt äls­kad son i koma efter en cykelolyc­ka. Hans föräldrar glider ifrån varandra under läkarnas allt dyst­rare prognoser.

Som i ”Underbara älskade” är det återigen Michael Nyqvist som gestaltar den drabbade och uppgivna fadern.

Återigen glider han in i sig själv, går ut ur och in i bilden med plågat ansikte, parat med förtvivlade raseriutbrott mot försäkrings­tagarna som är hans kunder.

Izabella Scorupco spelar hans ljusa förtröstansfulla hustru, som ald­rig låter hoppet fara. Till sin hjälp får hon en ängel, inte tyska som de oförglömliga i Wim Wenders ”Himmel över Berlin”, utan en något härjad fransman, kallad Walter, och spelad av Tchéky Karyo (”Nikita”).

I vad som utvecklas till ett slags triangeldrama mellan den miss­tröstande pappan, den hoppfulla mamman och hennes till en början av maken avvisade änglavakt, går det mot vår.

Johan Brisinger har sagt sig inte vara religiös, utan endast intresserad av andlighetens villkor: ödestro och slump eller, ja, mirakel.

Ändå arbetar han med tydliga religiösa referenser: Walter bjuder på vin vid villamiddagen, ett slags livslustens nattvard, som avslutas med en dans i vardagsrummet. Walter kommer lustigt nog med vita liljor till middagen, blomman som i den kristna föreställningsvärlden står för oskulden och den obefläckade avelsen – och samtidigt är en dödssymbol. När den sorgdrabbade pappan så småning­om börjar vakna till liv spelar han ett parti schack – inte med döden, utan med gamle ensamma Bertil på ålderdomshemmet, som vinner.

Man kan förstå Johan Brisingers önskan att placera idén om livslust och mirakel i ett högst igenkännbart vardagligt – men återigen elegant Sköna Hem-inrett – sammanhang. Men i motsats till ”Underbara älskade” är ”Änglavakt” ännu mer entonig och därtill drabbad av sin till bristningsgränsen ansträngda och sentimentala konstruktion. Det ligger möjligen också i kammarspelets natur: här saknas den tidigare livgivande dimensionen av omvärldens reaktioner inför den privata sorgen och skulden. Och skam till sägandes: den vacklande föräldrarelationen borde fått större spelrum och blivit betydligt intressantare utan ängeln Walter som brobyggare.