Förra torsdagen stod en brittisk gentleman och tuggade strömmingsknäcke utanför den spartanska strömmingsvagnen vid Slussen. Inget konstigt med detta om det inte hade varit för att mannen lystrar till namnet A A Gill och klär sig som en korsning mellan Sherlock Holmes och Popeye (Gene Hackman) i 70-talsklassikern ”French connection”. Som av en händelse råkar han också vara världens, om inte elakaste, så i alla fall mest underhållande krogkritiker. Kanske både och.
Och dessutom en inbiten strömmingsfantast.
– Jag älskar strömming! Strömmingsvagnen är fantastisk. Jag skulle aldrig åka till Stockholm för att äta pizza eller pasta, men däremot är jag nästan beredd att göra vad som helst för en strömming. Varje gång jag ser en strömming så känner jag att jag har kommit hem, det är den som förenar oss som lever i norra Europa. Och, tro mig, jag skulle heller aldrig äta knäckebröd någon annanstans än i Sverige, förklarar A A Gill och ler.
Ta det som en komplimang. Adrian Anthony Gill är inte den som fjäskar i onödan. De brittiska krögarna har vant sig vid att leva i en ständig ”Ratatouille”-skräck för den ondskefullt underhållande lustmördaren på Sunday Times. Många har känt sig orättvist behandlade i hans kolumner, fast på ett sätt är Gill rena rama Herr Justitia – han slår åt alla håll samtidigt: Gordon Ramsay slängde ut A A Gill när denne åt middag tillsammans med Joan Collins. Under sin karriär har han också retat upp japaner, albaner, tyskar, halva Norfolk, hela Isle of Man, veganer, hbt-samhället – och djurrättsaktivister efter att ha skjutit en babian för att ”känna hur det känns att döda”. Hans hårdföra sågning av några trendiga New York-krogar häromåret slutade med att stadens egna kritiker blev så provocerade att de gav moteld under rubriker som ”Kill Gill”.
I sina krogkolumner har han beskrivit korvar som smakar som ”fiskartade, leverfyllda kondomer”, han har styckmördat den brittiska lyxkrogen The Langley med ord som: ”Ankpatén var intressant. Det var också en kurdisk rebellanka som blivit förhörd till döds av turkiska poliser därefter lämnad i ett varmt, fuktigt skåp för att emulgera.”
– Det är dålig mat som stänger krogar – inte krogkritiker, förklarar A A Gill lugnt medan han smuttar på sitt eftermiddagste och testar sig genom sju småkakor på Grand Hôtels veranda där vi träffas.
Mr Gill är ett levande bevis på att det går att kombinera svettmarinerade etniska backpackersarmband med en helt oklanderlig dandystil – smårutig tweedkavaj med korrekt knäppt väst, elegant näsduk i bröstfickan och en perfekt slipsknut. Han leder också i bevis att det faktiskt går att bli en beryktad krogkritiker och samtidigt vara en svårt dyslektisk, nykter alkoholist. Säga vad man vill om Gill, men han är knappast någon matsnobb som bara skriver för de mest inbitna matnördarna.
– Nej, nej, som krogkritiker skriver jag om upplevelsen att vara i en särskilt restaurang. Till skillnad från anala Michelinkritiker eller avancerade matnördar så sitter de flesta av oss inte och dissekerar och analyserar varje tugga när vi går på restaurang. Ett krogbesök handlar om mixen av mat, service, atmosfär, socialt umgänge, att människor känner sig sexigare, coolare och chicare än vad de kanske normalt gör, understryker Gill.
Som bordsgranne är han lika charmerande som han är elak som skribent. I väntan på Londonplanet sitter mr Gill på Grands Veranda och försöker smälta sina intryck efter fyra dagars brakfest tillsammans med Tatlerredaktören och flickvännen Nicola Formby (som går under namnet ”The Blonde” i Gills kolumner) på ett antal profilerade Stockholmskrogar i alla prisklasser.
– Över lag håller Stockholms krogar hög klass, även om alla tycks använda samma typ av råvaror. Variationen av ingredienser är inte så stor som i säg London, New York eller Sydney. Men jag ser det också som ett plus. Det betyder att ni äter lokala råvaror eller åtminstone att ni äter efter säsong, sammanfattar han.
– Rätta mig om jag har fel, men som kollektiv har ni kommit överens om att bygga ett ganska liberalt samhälle, fast ni är väldigt konservativa i ert privatliv. Och det finns inget mer personligt än din middag. Kanske är en förklaring att ni inte har ett internationellt välkänt kök. Den svenska gastronomin är fortfarande lite inåtvänd, självförsörjande och refererar mest till sig själv, säger Gill.
I samband med utdelningen av årets Gulddrakar nästa vecka publicerar DN hans rapport, men AA Gill kan inte låta bli att läcka iakttagelser från sitt besök på stjärnrestaurangen Mistral i Enskede.
– Det påminde om ”Låt den rätte komma in”. En tom, ödsligt och spöklik stämning med en massa odöda manliga servitriser som log och hela tiden gick runt och viskade om biodynamiska morötter som hade tillagats sedan klockan 12 på dagen. De var så rörande att man bara ville mata dem, skrattar A A Gill innan han och ”The Blonde” tar en taxi för att hinna med Londonflyget hem.
He will be back.
Nicholas Wennö
nicholas.wenno@dn.se