Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

På Stan

Kårhusockupationen 1968 - en ögonblicksbild

På stan fångar ett ögonblick i Stockholms historia. Samt dokumenterar vad som hände före, under och efter det att bilden togs.

Sune: Jag var med redan från början. Vänsterns studentklubb arrangerade mötet, det handlade om Ukas, en utbildningsreform som regeringen ville genomföra. Jag satt i styrelsen för Vänsterns ungdomsförbund och var väldigt engagerad i detta. Jag och några arbetskamrater från socio­logiska institutionen gick dit tillsammans. 

Gunilla:
Den dagen det började hade vi studiecirkel hemma hos mig. Det var en massa folk i min rivningskontraktsetta. Vi visste att mötet skulle vara, det hade stått i Gaudeamus (studentkårens tidning, reds anm). 

Sune: En kille, jag tror att det var Peter Lamming, föreslog att vi skulle ockupera kårhuset till dess att vi fick ett klart besked från studentkåren om var de stod i den här frågan. Vi krävde också att utbildningsministern Olof Palme skulle komma till mötet. 

Sven: Det spred sig som en löpeld. 

Gunilla: Det fanns ju inte mobil­telefoner, men det fanns automater överallt. Vi var sammanflätade, det var tajta gäng, man visste var alla höll hus. 

Channa: Det var någon som ringde. Så fort vi fick reda på det rusade vi dit. Det var aktionernas vår, jag hade varit i Båstad (där antirasistiska demonstranter den 3 maj stoppade en tennismatch mellan Sverige och Rhodesia i Davis Cup, reds anm) och på Lidingö (där demonstranter stormade ett internationellt finansministermöte som man uppfattade som pro-amerikanskt, reds anm) tidigare. Det var känslan av att nu händer det, det här händer över hela världen!

Boel: Kårhuset användes för fester. På valborg hade det varit fylleslag där, då var det ett helt annat gäng än det du ser på den här bilden som var i majoritet. Vi lyssnade på Beatles, Rolling Stones och Bob Dylan vid den här tiden. Men på kårhuset spelades ingen musik. Det var inte direkt feststämning.

Gunilla: I Paris hade ju studenterna ockuperat universitetet tidigare i maj. Det var det naturliga att göra.
 
Boel: Vi spelade ”Djurfarmen”, av George Orwell, med Studentteatern vid den här tiden. Jag spelade den koketta hästen i pjäsen. Jag sitter med hela mitt gäng därifrån på bilden. 

Gunilla: Det var folk överallt. De olika vänsterförbunden var där. Och FNL-rörelsen (som arbetade för att USA skulle lämna Vietnam, reds anm), som var den stora folkrörelsen vid den här tiden. Folk sprang upp i talarstolen. Diskussionen böljade fram och tillbaka, det var arbetarnas rättigheter, FNL, Ukas. Det var rätt kul!

Gunilla: Det tillsattes en matkommitté. Det fanns ett stort fik i huset, de tog mat därifrån – det hade vi rätt till tyckte vi, vi hade ju betalat kåravgiften, det var vår mat.
 
Sune: När Olof Palme kom till mötet (natten fredag-lördag, reds anm) hade stämningen förändrats. Det hade kommit en massa folk som framför allt var intresserade av stridsmomentet. 

Sven: Vi tittade ju mycket på vad som hände i andra länder, i Tyskland och Frankrike. Vi såg framför oss hur studenter och arbetare skulle enas i kampen.
 
Gunilla: Palme uppfattade vi som en riktig antikommunist. Han markerade att han inte alls stödde det vi gjorde genom en historisk jämförelse som var djupt kränkande.
 
Channa: Det blev rätt äckligt där inne. Jag minns att vi fick dyrka upp fönstren för att få in luft. 

Boel: Du kan ju tänka dig hur det såg ut på toaletterna.

Biörn: Jag bodde i Uppsala och reste ner till Stockholm lördag morgon. Jag var studentpolitiskt aktiv och skulle på en kongress med Sveriges förenade studentkårer, SFS, i Linköping på måndagen. Jag var starkt emot Ukas. 

Gunilla: Vad var det som gjorde att vi blev så arga på den där reformen? Vi som var på mötet var i 20-årsåldern, födda under slutet av andra världskriget. Vi var uppvuxna med ”aldrig mera Hitler!”. Nazismen skulle utbildas bort. Vi hade fått lära oss att USA räddade världen. Men vad såg vi? De bombade Vietnam. Vi var tvungna att lära oss allt från början igen. Ukas blev en symbol. Universitetet var tankens boning, kom inte och styr vad vi ska tänka! 

Channa: Jag gick med i Rebell­rörelsen under kårhusockupationen. De var attraktiva, det var ju de som gick längst – de ville göra revolution på riktigt! Jag drogs med i revolutionsromantiken och förlorade verklighetsuppfattningen. Ukas hade jag ingen som helst uppfattning om – jag gick på Konsthögskolan – den gällde ändå inte mig. 

Biörn: Det var rätt rörigt när jag kom dit. Man ville ha en mer organiserad struktur och utsåg en ledning för ockupationen. Jag blev invald där. På lördag förmiddag gjorde jag detta inlägg: ”Vi sitter här! Om vi ska göra en ockupation borde det vara av Operan. Eller så skulle vi solidarisera oss med de sittstrejkande på Posten 4!”. Det blev startskottet för marschen runt stan. Men jag var inte själv med på den, jag hade någon annan förpliktelse inbokad sedan tidigare. 

Channa: Innan vi gick ut gjorde vi små primitiva batonger av tidningar och stoppade in under kläderna. Om vi skulle behöva slåss. Det var ju tur att vi inte gjorde det ...  De var alldeles mjuka. 

Gunilla: Det där tåget var inget märkvärdigt. Vi demonstrerade jämt. Det var ett sätt att umgås. 

Channa: Vi ropade slagord. ”Krossa kapitalismen!” ”Nu tar vi Operan!” Det föll på sin egen orimlighet när vi kom fram. Det var så många poliser. Det skulle ha krävts ett enormt stort slagsmål. Vi tågade vidare. Det skulle hur lätt som helst ha kunnat spåra ur. Men det gjorde aldrig det. Idéerna om terrorism hade inte planterats ännu. Andan var ”vi gör som i Paris!”, men det fanns inte gatstenar på samma sätt i Stockholm som i Paris. Det var asfalt. 

Sven: Efter ockupationen bildades en förening, 27-majrörelsen. Syftet var att driva studenternas kamp vidare. Ett av de första mötena var hemma hos mig. Vi var över 30 personer i min lilla etta på Åsögatan. Jag minns att portvakten som bodde i lägenheten under blev förbannad. Det var ett livligt möte. Men den rörelsen rann snabbt ut i sanden. 

Sune: Kårhusockupationen var en av de första gångerna man ifrågasatte införandet av reformer utan rådslag i Sverige. Det var en demonstration av behovet av att förankra beslut. 

Biörn: Jag reste till SFS:s kongress på måndagen. De som var där var märkbart påverkade av kårhus­ockupationen. Tidigare hade de flesta varit rätt positiva till Ukas, nu lyssnade de plötsligt på mig. Remissvaret ändrades radikalt. Ukas infördes aldrig. Det blev Pukas i stället. P:et stod för Palme. 

Sune: Det som hände i Sverige bleknade ju i jämförelse med vad som hände i Paris och USA vid den här tiden. Men det formerades ändå någon typ av protestkultur. I dag är det självklart att det ser ut så, men det här var den första stora rörelsen som var en medelklassrörelse, och en global oppositionsrörelse. Vi hade besök av studenter från Frankrike, Tyskland och Italien som berättade om hur det var där. 

Channa: Man ser ju att det har gått rätt fort att göra banderollen. Det är snett och vint, väldigt provisoriskt. Och den där knutna näven som ser ut som en vante ...Men det är min handstil. Jag fick i uppgift att göra banderollen eftersom jag var konstnär.
 
Boel: Jag är en typisk 68! Vad det är? En vänsterperson som var med när det var rätt att göra uppror, när solidaritet var det viktigaste ordet. Som konstnärer hade vi en uppgift att visa världen så som den såg ut, ansåg vi. Senare gjorde vi pjäser om gruvarbetarstrejken, om dagisfrågan och statskuppen i Chile 1973. 

Gunilla: Vietnamrörelsen hade en lokal på Pålsundsgatan. Där tryckte vi Vietnambulletinen och flygblad. Man var där jämt. Varje lördag sålde jag Vietnambulletinen på Hötorget.
Sven: Jag har funderat över vad det var som gjorde att det blev en sådan brytningstid under 60-talet. Numera arbetar jag som bostadsforskare. Tittar man på statistiken så fanns det år 1968 lika många i åldern 20–27 som det fanns pensionärer. I dag dominerar pensionärerna våldsamt. Sånt spelar roll för det politiska klimatet.
 
Biörn: Det var en oerhört politiserad situation i Stockholm under den här tiden. Sommaren 1968 kunde man möta någon på stan och börja prata politik. Kårhusockupationen fungerade som en ingång till diskussioner om annat: demokrati på arbetsplatsen, kriget i Vietnam, antikolonialism. 

Channa: Jag blev utkastad ur Rebellrörelsen efter en bara en månad. Jag ansågs vara för borgerlig. Det var en oerhörd identitetskris. Men jag återvände aldrig till något vänsterförbund. Jag hamnade i mycket lösare och roligare hippie­sammanhang i stället.

I samtalet:
1. Sune Sunesson
1968: 23 år, assistent på sociologiska instutiotionen, Vasastan.
2008: 63 år, dekanus vid samhällsvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet, Malmö.

2. Gunilla Wettersjö
1968: 24 år, läste pedagogik, Östermalm.
2008: 64 år, sjuksköterska, Vasastan.
 
3. Sven Bergenstråhle
1968: 25 år, assistent på sociologiska institutionen, Södermalm.
2008: 65 år, utredare och bostadsforskare på Hyresgästföreningen, Landskrona.
 
4. Biörn Torbiörnsson
1968:
28 år, doktorerade i sociologi vid Uppsala universitet, extraknäck som busschaufför, Uppsala.
2008: 68 år, pensionerad journalist, kör taxi på heltid, Nacka.
 
5. Boel Höjeberg
1968: 22 år, studerade teatervetenskap och spelade studentteater, Södermalm.
2008: 62 år, prorektor och lärare på Dramatiska institutet, Hägersten.

Channa Bankier
1968: 21 år, läste vid Konsthögskolan, Kungsholmen.
2008: 61 år, konstnär, Vasastan.