De två första är lätta att besvara (”Nej” och ”Den är lika stor som innan”), men på den tredje har vi inte haft något svar. Det är dags att ändra på det. Vi tog med en testpatrull ut på stan.

Text: Axel Björklund, 26 år. Foto: Elis Hoffman, 29 år.

Riche, Birger Jarlsgatan, kl 20.10
Åldersgräns: 20 år.
Vi träffas utanför en av stans mest klassiska krogar, Riche, strax efter åtta en torsdagskväll. Senare ska vi besöka Collage, Golden Hits, Café Opera och Spy bar, men först ska vi äta och prata ihop oss.

Först på plats är Thomas Nathorst-Böös, 57-årig arkitekt, organisationskonsult och På stan-läsare som bor med sin sambo vid Hornstull. Han är en av dem som hört av sig och undrat just detta: Vilka nattklubbar man som 50-åring kan gå till och delta i festligheterna på utan att känna sig utanför.

Thomas: När kommer jag hem? Det spelar ingen roll, jag är bara nyfiken.
Jag tror att vi är hemma runt två.
Thomas: Det är lugnt. Jag ska träffa utbildningsradions utvecklingsgrupp i morgon klockan 10.

Snart anländer resten av patrullen, väninnorna Anna-Lena Borgström och Susanne Hobohm. Anna-Lena är 55 år och idrottslärare, Susanne är 56 och redaktör för DN:s söndagsbilaga. Båda är ensamstående och bor i Bromma. Alla tre är svartklädda: sobert, klassiskt, lågmält – men festligt. Thomas och Anna-Lena börjar samtala direkt.

Thomas: Jag skulle gärna gå ner till Debaser ibland, men jag är rädd att förstöra stämningen för de andra gästerna. ”Vafan, är farsan här?”, liksom.
Handlar inte det lika mycket om din egen inställning? Jag skulle inte reagera så om jag såg en 57-åring på Debaser, tvärtom.
Anna-Lena: Jag jobbar med studenter som ska bli idrottslärare, och de partar på ganska friskt. De bjuder ofta in mig, och då kommer jag gärna. Det känns som om de som är tjugofem plus i dag är mer toleranta. En av studenterna sa till mig: ”Anna-Lena, åldern är bara en siffra – det spelar väl ingen roll?” Jag tror att nojan sitter hos mig.
Thomas: Ja, jag är rädd att störa. Och det kan nog till stor del handla om mina rädslor och inte deras irritation.
Susanne: Vi är ute och letar efter vår flock. Eftersom det inte finns något givet ställe för flocken att samlas på så stannar folk hemma. Om någon lyckas pricka in den här publiken, med bra stämning, avspändhet på rätt sätt, så tror jag att det skulle gå rätt bra.

Jag pratade med Café Operas vd, Abbe Ibrahim, i dag. Han sa att om jag skulle ringa i vår skulle jag få helt andra svar. Det kanske är något på gång.
Susanne: Spännande!
När jag nu letar efter lämpliga ställen märker jag att det alltid är någon sorts segregering. Är det inte ålder så är det klass, utseende eller inställning. Kan det vara så att för att ett ställe ska hitta rätt atmosfär krävs ett tydligt definierat ”vi” och ett ”dom”? Som på en firmafest, där man har något annat gemensamt än åldern.
Anna-Lena: Jag jobbar hela dagarna med människor som är mellan 25 och 35. Det fungerar enkelt. Men en sak som jag märker med åldern är att vi kan vara ute på lokal och dansa, och så kommer en låt där alla räcker upp handen på exakt samma ställe, utom jag. För jag kan inte låten. Ändå undervisar jag i dans och lyssnar på mycket ny musik. Men jag kan inte koderna.

Är det på något sätt genant att vara femtioplus och vilja gå ut?
Thomas: Genant att vara gammal?
Att vara gammal och vilja göra saker som ”samhället” anser är till för de yngre.
Thomas: Självklart inte. Det kan jag inte förstå. Men jag kan känna mig osäker och töntig. Jag var på en 50-årsfest där dj:n var 22 år, där var alla åldrar och uppåt. 29-åringen, en släkting, säger till mig: ”Fan vad du dansar töntigt”.

Alla skrattar.

Thomas: Då stannade jag upp och började titta. Min brorsa, som är tio år yngre, hoppade upp och ner i någon slags punkdans. Min svärson säger: ”Vi står mer såhär och buffar”. Okej. Det var bara det att jag dansade på ”fel” sätt till fel musik. Men hur stor roll spelar det där egentligen?
Susanne: Ibland blir jag ganska provocerad av att vi behöver ha hela det här resonemanget. Jag var på improvisationsteaterkurs en gång, där fick man inte säga sitt efternamn, sitt yrke eller sin ålder. Det är otroligt vad man läser människor på ett annat sätt utan sådana saker. När vi sedan åt middag ihop blev det vuxenfrågorna direkt, och det visade sig att den som jag haft roligast med var något så torrt och tråkigt som flyktingutredare.
Thomas: När jag jobbade på S:t Eriks sjukhus medan jag pluggade hade alla gröna dräkter på sig. Och jag blev kär i varenda brud! Sedan efter jobbet blev det helt fel, jag hade Mah-Jongjacka och hon kaninpäls. Det är därför som jag bär svarta kläder numera, man ser människorna mer.
Anna-Lena: Jag funderade på att ta på mig något rött inför ikväll, för kvinnor i rött blir mycket mer uppmärksammade.
Thomas: Det handlar ju mycket om förutfattade meningar och sorteringar.
Susanne: Det är så konstigt, det där. Tänk dig själv, Axel: Du är en person som är orädd, säker, har lätt för att ta kontakt med människor – fungerande på alla sätt och vis. Och så kommer du i ett sammanhang där du börjar diskrimineras, för att du är från Öland eller har blå ögon eller vad som helst.

Handlar inte det om att du inte är van vid att vara minoritet?
Susanne: Ja, jo... Det kanske man kan säga. Men jag är minoritet i andra sammanhang också, på jobbet eller så, utan att vara plågad av det. Men ja, jag är minoritet och det är också kopplat till en osäkerhet. Och så finns ju en annan fråga: Varför går man på krogen om man inte är hungrig? Det finns ju ett sexuellt spel och känner man då sig osäker känner man sig mindervärdig också som sexuell person.
Anna-Lena: Ett av dansens ursprungssyften är ju att hitta en partner. I andra kulturer lär föräldrarna barnen att dansa. I Sverige är det ju töntigt. När jag jobbar med studenterna vill jag visa att man kan dansa schottis till allt som går i fyrtakt. Så då gör vi det till Rammstein eller Black Sabbath. Inte till Kalle Jularbo! Det är samma med vals, ”Nothing else matters” med Metallica är en grym valslåt.
Thomas: Med pardansen handlar det om att det är mysigt att klämma på varandra. Man har sex ihop på dansgolvet, eller hur man nu ska uttrycka det. Om man bara hoppar runt så går man ju miste om något.
Anna-Lena, du kan ju verkligen dansa, du slipper incidenter som den Thomas drabbades av på 50-årsfesten där han hade ”fel stil”.
Anna-Lena: Ja.
Thomas: Jag kan också dansa! Jag dansade bara fel i relation till dem som dansade hiphop, jag dansade disco i stället.

Kommer du att minnas den där kommentaren länge när du är ute och dansar?
Thomas: Nä, det kan du ge dig fan på att jag inte kommer att göra! Jag hänger inte läpp. Jag står för mitt sätt att dansa, det är ju det som är grejen. Vi vill bara vara oss själva, gå ut och ha trevligt. Rädslan att göra fel, den kommer bara här, inte i New York, Paris eller Köpenhamn. Det kanske handlar om att jag inte är hemma där …
Susanne: Det tror jag.
Thomas: … men kanske inte bara.

Stockholm sägs ju ofta vara en trendfixerad stad. Det kanske är vår ängslighet, att alla alltid gör samma saker på samma sätt, som gör att den som gör fel blir så synlig?
Thomas: Ja. Men det behöver ju inte vara åldersrelaterat.
Man är kanske mer mån om att ha ”koll” som yngre.
Thomas: Ja. Men det är kanske svenskt överlag att sätta etiketter på folk, som Jan Björklund. Det gör att man kan prata om ”dom andra”. Alla ”andra” är avvikande.
Det är det där med ”vi” och ”dom” igen.
Anna-Lena: Men varför, i svensk press, skriver man alltid ut åldrar så noggrant? Så är det ju inte utomlands.
Susanne: Inte så mycket i DN i alla fall.

Jo, åtminstone i den här artikeln.