NU: Restaurang Le Rouge
Brunnsgränd 2
De rustika furuborden är ersatta. Det mystiska porträttet på Gustav Vasa likaså. Ett överdåd av sammet och blodröda textildraperingar fyller nu exklusiva restaurangen Le Rouge, en del av Melker Anderssons koncern. För inte särskilt länge sedan var den taklåga lokalen en av Stockholms mest älskade indieinstitutioner. I början, hösten 2000, drev Rebecka Lewis och hennes dåvarande pojkvän, nu make, César Vidal Nightlife i restaurang Dianas entréplan. Men publiktrycket krävde expansion och snart fylldes också tegelvalvet en trappa ner varje lördag.
– Vi hade osajnade liveband uppe och vid tolv öppnade nedervåningen. Ljudutrustningen fick vi montera upp varje gång, vi hade allt inlåst här dessemellan, berättar hon och pekar på två svarta järndörrar inmurade i källarväggen. Det var uppemot fem-sex hundra gäster varje kväll och hundrafemtio på gästlistan. Kö ända ner till Skeppsbron.
Rebecka och César gjorde nya flyers inför varje lördag. Folk från Belle & Sebastian, Weeping Willows-Magnus, Tony Zoulias, Christian Falk och diverse Kent-medlemmar bjöds in som gäst-dj:er. The Strokes köade tåligt utanför. Vintertid bjöds kön emellanåt på varm choklad.
I fyra år levde klubben på Brunnsgränd, efter ytterligare ett i Mondos lokaler på Medborgarplatsen begravdes Nightlife 2005. I dag jobbar Rebecka Lewis som biträdande jurist med inriktning på humanjuridik, bland annat flyktingärenden.
– Det unika med Nightlife var att det var så avspänt, så mycket party, röj – och så blandningen på folk och musiken. Vi spelade både svart dansmusik och indiepop, ibland reggae och dancehall också. Det där är ju inte särskilt ovanligt i dag, men då var de flesta klubbar rätt stiffa. Men varför ett ställe blir hajpat handlar förstås ytterst om vilka människor som går dit. Ryktet om att Nightlife var roligt och hur lång kön alltid var spreds snabbt, det blev en slags snöbollseffekt. Men hade jag startat en klubb i dag så skulle det vara något helt annat, jag är ju 28 år nu. Det är inte helt omöjligt att jag gör det någon gång i framtiden.
– Det hade inte varit kul att fortsätta längre. Hade Nightlife funnits kvar så hade det ju varit ett stofilställe. Och kidsen gör helt andra saker i dag; klär ut sig i roliga kläder och är... dekadenta, säger hon och berättar den berömda Håkan Hellström-historien:
Hösten 2000 hade popfenomenets debutplatta släppts och när han besökte Nightlife kort därpå spelade kvällens gäst-dj förstås ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.
– Det slutade med att Håkan lyftes upp i luften och klättrade i taket på folks uppsträckta armar. Det hängde krokar i taket som han svingade sig i. Kvällens hjälte, så klart: ”Titta det där är ju Håkan!”
Enligt legenden åkte Marit Bergman hem och skrev på morgonen sin ”Nightlife” med raderna om ” the strangest night /fever in the air /the moon unnaturally bright /kids were crazy /there were madness in their eyes /all these smiling faces /and they lifted you up high”.