Kabaré, vaudeville, varieté, punk, boogie woogie, latex, piskor, röda läppar, täta rökmoln, nycirkus, eld och självplågare. Det skitiga, smutsiga och gränsöverskridande börjar flytta in i de fina salongerna. På stan träffade den elaka konferencieren Robert Fux från gruppen Salong Giraff, som i morgon intar Folkoperan, samt pratade burleskerier med Thorsten Andreassen från Boogie Woogie Burlesque och bokförläggaren C M Edenborg.
Under flera år har Salong Giraff residerat på Orionteatern, men där räcker knappt stolarna till längre. Första dagen det blev känt att giraffen skulle ha några nattliga varitéföreställningar på Folkoperan gick hälften av biljetterna. De hängivna längtar med skräckblandad förtjusning efter att bli kastade in i det oväntade. Programmet som hålls hemligt in i det sista kan bland annat innehålla cirkusfreakar från hela världen, haute couture för hundar, life-size-stora transformerrobotar, opera, burlesque, genderbending, fallskärmshoppare och ett axplock av Sveriges största skådespelare och poeter.
Först ringer På stan en av girafferna, Viktoria Dalborg, men hon uppträder i Åre. Det hela är mystiskt.
– Jag gör en Esther Williams-grej i stor ring.
– Akrobatik, förklarar hon och hänvisar sedan till giraffernas konferencier.
På stan träffar skådespelaren och performanceartisten Robert Fux på ett kafé på Hamngatan. Som konfrencier är det han som ska limma ihop en medvetet spretig Salong giraff. 
– Egentligen är jag lite kluven till den burleska genren. Jag är inte så dragen till de heterosexuella anspelningarna. Jag går inte i gång på hud. Konventionell drag show är jag trött på, där längtar jag efter en förnyelse. Jag hatar paljetter och guldlamé. Och varför ska jag klä ut mig till kvinna? Det måste ju kvinnor göra varje dag, säger Robert.
– Däremot älskar jag allt som är konstgjort. Plast, silver, metall och latex. Då är jag med. När jag uppträder är jag ett freak. Publiken skrattar åt mig och jag kan skratta åt dem. Som vanliga 28-åriga Robert Fux kan jag inte göra så mycket men som anti-drag-freak kan jag driva hejdlöst med mig själv liksom slå mot allt och alla. Ibland har jag haft små barn med upp på scenen som jag kört med. Två sexåringar. De tyckte det var skitroligt att jag använde dem som stol.
Varför drar det obskyra stor publik?
– Det är nog det visuella och överraskningarna.
– Vi har också hållit på länge och våra uppsättningar med Parkteatern har ju dragit en jättepublik. Först trodde jag inte att våra grejer skulle platsa där, som picknick i det gröna, men det gör det. Men ibland kanske det blir lite väl underbart. Som när det stod i programmet att en av mina låtar, Brita Borgs ”Livet är ett helvete”, i stället hade döpts om till ”Livet är underbart”. What the fuck!
Salong giraff är inte ensamma om dragningskraft. Sedan filmer som ”Cabaret”, ”Clockwork orange” och pjäsen ”The Rocky horror show” först såg dagens ljus har den bisarra scenen gått vidare. I populärkulturens filmer, böcker och musik har det burleska eller det gränsöverskridande blivit legio. Och i tv-rutan går tv-serier om begravningsbyråer och i deckarserien ”Dexter” är hjälten en massmördare som löser brott. Varje nytt avsnitt skärs minst en ny människa itu.
Gycklaren Thorsten Andreassen, som också är medlem i Boogie Woogie Burlesque, menar att det burleska och det bisarra blivit folkligt.
– På 80-talet fanns klubbar som ”Extream” och ”Abstract”. Då var det här uttrycket verkligen en subkultur, då fanns det bara en liten klick som kände till det här. I dag är det nästan mainstream.
– Jag tycker det burleska kittlar mer. Men det är väldigt lätt att gå över gränsen. Konsten är att få det raffinerat och intelligent, säger Thorsten.
Bokförlaget Vertigo i Gamla stan ger ut flera bisarra böcker som till exempel ”Klitty”-serien som gränsar och går över till det groteska. Förläggaren C M Edenborg menar att intresset för det fula, skitiga och elaka är ett nödvändigt behov.
– Det måste dock vara något mer än nätstrumpor. Jag vill att det ska kännas. Man får gärna skratta men skrattet får gärna fastna i halsen.
– Företeelsen och behovet är en ilska mot världens hyckleri. Den där fina ytan som gömmer allt ruttet. Då finns det en lust att vända ut och in på uttrycken, att söka det låga.
Anders Forsström  anders.forsstrom@dn.se

Folkoperan Bar & Kök