Det är varmt, mörkt och pilskt. Efter några kräftskivesnapsar har jag dragit med mig en het potatis för att hångla lite i värdparets gästrum. När det är som allra trevligast störtar en kvinna in i rummet och tänder lampan. Jag fattar ingenting. Med vilt flackande blick och en vit plastmanick i handen irrar hon omkring i rummet tills hon hittar vad hon letar efter. Sin bebis. Och nu ser jag vad hon håller i handen, det är en babymonitor. Hon har hört lite mer än bara gulliga bebisljud och kutat ner för att rädda sin unge. Min väg uppför trappan, tillbaka till kräftskivan känns som en ”walk of shame” från Charlie Sheens motellrum i tidigt morgonljus. Samtalen om morgongåvor och mellanchefer stannar av när jag går förbi. Jag skäms ihjäl och det går alltmer upp för mig att det här var sista gången jag hånglade loss på fest. Jag är för gammal.

Insikten har kommit smygande men har inte träffat målet förrän nu. Inte ens när jag dansade ”en sexig dans” för mig själv i ett hörn på min 30-årsfest förstod jag hur det låg till. Den kvällen avslutades på Gubbrummet. Ett namn som nu för tiden känns ganska hånfullt. Precis som att jag flera gånger de senaste åren övergett Lilla baren för den Stora på Riche. Flytt trängsel, bildspel och ”untz, untz, untz” för en sittplats i ”Skilsmässodiket” och för att kunna höra vad mitt sällskap säger. Som en kärring.

Häromdagen stirrade jag ut en 14-åring på Hötorget bara för att hennes tajts egentligen var strumpbyxor och färgen på hennes underbyxor inte var någon hemlis i det starka solljuset. Men fast jag oundvikligen är på väg till en tillvaro som innehåller företeelser som ”fredagsfläskfilé” så är jag rädd. Statusraden ”egentid på ICA Maxi” från en avlägsen bekant på Facebook gav mig gåshud och när det koketteras med hur sällan man tar sig in till stan så får jag svårt att andas. Jag har blockerat fler hurtmammors och bullpappors statusar än jag orkar räkna. Jag loggar ut för att slippa växa upp.

För jag kan inte helhjärtat gratulera mina vänner till deras husköp i förorten utan att hela ”Revolutionary road” spelas upp för min inre syn. Kommer ingen ihåg hur intensivt vi längtade bort? Det var ju inte så länge sen vi drog därifrån, eller var det? Jag börjar redan tappa minnet. Men om jag blundar kan jag komma ihåg hur patetiska jag tyckte att 30-åriga tjejer på klubb var när jag var 18. ”Gå hem till era barn”, brukade vi väsa till dem genom cigarrettröken på Lydmar. (Detta utspelade sig då Lydmar låg vid Humlegården och man fick röka i baren, alltså 1812). När någon kallar mig lilla gumman nu för tiden blir jag inte ens arg, jag blir glad att någon tycker att jag fortfarande är ung.

När krisandet sätter i gång finns det bara en sak att göra, jag föreställer mig att jag är 70. Den 70-åriga versionen av mig själv vet att var ålder har sina tjusningar och har lärt sig att skita i vad folk tycker, hon hälsar att just 30 plus är en gyllene ålder och ber mig ta vara på den här tiden mellan after work och after Bolibompa. Hon vet äntligen vad hon vill och sitter tvärs över gatan på Bistro Jarl.