”Jag började slinka in i slutet av 60-talet. Jag jobbade som säljare, hade kritstrecksrandig kostym och tyckte inte att jag riktigt platsade in. Stammisarna satt vid fönstret, de verkade ha väldigt roligt. Så jag började jobba mig upp längs långväggen mot stammisgänget. Man började morsa och sen tog det inte lång tid innan jag var en i gänget på den så kallade ljugarbänken.
Oavsett om man satt i kostym eller blåkläder, eller ålder så var man polare på Kvarnen. På eftermiddagarna kom äldre människor lite uppklädda för att äta en bit mat och dricka i lugn och ro. Sedan kom vi knegare efter jobbet för att umgås och ta en bira eller två .
På ljugarbänken lärde jag känna bland andra Sill-Svenne, Janne Halldoff, Stora Svenne, Bonzo, Bergsprängar-Lasse – eller Lasse Bom-Bom som han kallades...
På söndagarna öppnade Kvarnen klockan ett och många var lite bakis. Men framåt tre var det full allsång. Det är ett bra exempel på den sociala funktionen. Vi hade helt enkelt roligt. Det var aldrig nåt större bråk heller. Fast en gång blev Lasse Bom-Bom lite irriterad på Janne Halldoff så han lade honom i pissrännan. Janne var ju lång och smal så det gick lätt att rulla honom där.
1987 sålde Sarabolaget Kvarnen. I mitt kök har jag än i idag griffeltavlan från Kvarnen, med originaltexten från stängningsdagen: ”Gravöl endast”. Kvarnen bytte ägare. Vi brukade stå med näsan mot rutan och titta in för att se vad de höll på med under ombyggnaden. De ville göra om Kvarnen till en lyxigare krog med vita dukar i större delen av lokalen. Utom på ljugarbänken där vi jobbare skulle sitta till beskådande som ett genuint inslag i stadsbilden! Östermalmspubliken skulle komma dit i limo, och vi jobbare skulle sitta kvar som på ett apberg till betittande. Men det konceptet funkade ju inte, efter några månader var det dags för konkurs.”