"Jag började gå dit när Sören tog över det. Det var ett inneställe på något sätt, i alla fall för den bekantskapskretsen som hängde där. Alla fick komma in, det fanns ju ingen pointer, men jag kan inte minnas att det var några köer trots att det ofta var väldigt fullt. Det är väl som idag, festligt, folkligt och fullsatt. Även om Kvarnen idag verkar rätt identitetslöst. På min tid var Kvarnen mer en händelseplats än ett drickaställe. Det var spelningar, politiska möten och replokal i källaren.
Jag spelade där en del, och det var ett speciellt ställe att uppträda på. Scenen var några lastpallar mitt i rummet, det var upplyst och alla på scenen och i publiken syntes. Folk var inte där bara för att lyssna på musik, så det gällde att fånga folks uppmärksamhet. Det kändes utsatt, läskigt.
En gång spelade jag i en röd, lång, silkig klänning. Det var när jag spelade med bara en elgitarr och sjöng mörka, självutlämnande låtar. Det var jätteläskigt att lämna scenen. Jag kände mig så extremt utlämnad, och det fanns ingen loge eller något sånt. Jag minns att att jag satt i köket efter spelningen och försökte byta roll. Det var en utmaning att spela där."