”När jag kom fram till Berlin ville jag ha kul och festa järnet. Så jag ringde mina dansare och sa: See you at the club. Jag kom hem klockan nio morgonen efter.”

Detta berättade ”Idol”-idolen Darin Zanyar för Aftonbladet i förra veckan. Efter det har det varit omöjligt att inte inse hur vår svenska syn på den tyska huvudstaden förändrats.

Tiden då enbart Carl-Johan Vallgren och inbitna technodårar åkte till den tyska huvudstaden för att känna sköna betongvibbar är sedan länge förbi. Ett ständigt växande antal svenskar som inte kan stava till Einstürzende Neubauten flyger varje år till Berlin. Germanofobin tycks övervunnen, Berlin är det nya New York, London och Barcelona. Något som vi alla kan älska. Något som vi alltid kan jämföra med när vi upplever något häftigt här på hemmaplan. Grym kväll i Stockholm – ”nästan som i Berlin!”.

Sanningen är dock, och detta vet alla stockholmare innerst inne, att det kan vara svårt att jämföra med Berlin. Städerna är ju väldigt olika. Berlin är stort, Stockholm är litet. Berlin är billigt och inte så svårt att hitta en lägenhet i. Stockholm kan däremot kräva dig på uppåt sextio spänn för en medioker stöl och bjuda på ett kyligt bemötande om du är en stackare som inte kan hosta upp någon miljon för en lya. I Berlin får man ta med cykeln på tunnelbanan, klubbarna kan ha öppet lite hur de känner för och dessutom spela hur knäpp techno som helst, utan att polisen kommer.

En jämförelse städerna emellan slutar nästan alltid med att Berlin framstår som avslappnat anarkistiskt, medan Stockholm verkar superreglerat och tillknäppt på ett, tja, närmast tyskt vis. Men det är inte hela sanningen. Tittar man sig omkring noga, och kisar ibland, så finner man små zoner i Stockholm som är nästan som Berlin.

Berlin kommer till Stockholm
Ids man inte själv söka efter berliniteter i Stockholmsbetongen så kan man göra det lätt för sig den 4 oktober. Då arrangerar det statliga tyska kulturinstitutet Goetheinstitutet Festival 100% Berlin (med underrubriken ”vad varje svensk bör veta om Berlin”) på Debaser Medis och i egna lokaler på Bryggargatan. Den kulturella direktimporten innehåller prat med författarna Jacob Hein och Falko Hennig (tolkade på svenska av Daniel Boyacioglou) samt filmvisning i institutets lokaler. Kvällen fortsätter på Debaser Medis med Dj Bleed och Stefan Goldmann bakom skivspelare, för levande elektronisk musik i skarven mellan techno och pop svarar berlinska Apparat (på riktig heter han Sascha Ring) och stockholmska Pluxus för.