Det som hände den här morgonen var att insatschefen såg till att musiken stängdes av, lamporna i taket tändes och att de dansande med hjälp av megafon beordrades ner på golvet ut med väggarna. Det här var polisens första razzia mot svartklubben Docklands, 28 personer greps misstänkta för narkotikabrott.
Det som också hände den här morgonen, fast ingen förstod det ännu, var att Stockholms alla svartklubbar sakta började blöda. Snart skulle de nästan alla ha dött ut.
Nu är det tretton och ett halvt år senare och klockan är mitt i natten. I en småbåtshamn i centrala Stockholm har festen precis börjat när en tjej kommer ut ur buskarna i kort svart klänning. Hon drar upp trosorna i steget.
– Jävla brännässlor. Titta, det är bubblor på mina vader här.
Hennes väninna står på grusparkeringen, granskar sin kompis vader, skakar på huvudet.
– Jättesmart att kissa där då.
– Kunde väl inte jag veta.
– Jaja. Skit i det nu, nu går vi och dansar.
Så snubblar de ner i riktning mot musiken som dunkar ut i natten, ner mot skjulet som var fjärde sekund exploderar i ett vitt stroboskopljus som får masterna och vattnet i den annars så tysta småbåtshamnen att bada i ljus. Tjejerna är här för att festa till åtta på morgonen.
Utanför ingången står arrangören – glad, i röda byxor – och hälsar välkommen. Han är van att arrangera den här typen av fester och kan kryphålen i den svenska alkohollagen: innan någon får komma in i lokalen måste de ha fyllt i namn och personnummer på en medlemslista. Om polisen skulle komma går det på så vis att hävda att det är en enskild tillställning för slutet sällskap, en fest för vänner, helt okej enligt alkohollagen.
Men killen i röda byxor vet också att om polisen skulle finna anledning så finns det många sätt för dem att stänga festen: den saknar danstillstånd (något som krävs när flera personer samtidigt rör sig till musik), ölburkarna säljs i paket om två för sextio kronor (alltså över det självkostnadspris som alkohollagen föreskriver), dörren till dansgolvet står ofta stängd (tveksamt ur brandsäkerhetssynpunkt), en del av gästerna knarkar (det är olagligt).
Inget av det här tycks bekymra festens gäster, tvärtom tycker alldeles säkert många här i hamnen att risken för ett polisingripande snarare adderar en känsla av spänning och gemenskap.
Nere vid den flytande bryggan står två killar, de heter Johan och Jens och dricker öl ur var sin vit burk.
– Det här är ju underbart, ler Johan. Jag tycker det är skitbra, jag vill leva i en stad som har det här, lite egna påhitt.
Han stannar upp, blickar ut över den tomma hamnen.
– Men det är klart, säger han. Det är ju väldigt lite folk här.
Han har rätt. Det är lite folk på den här festen. Och över huvud taget finns det få svartklubbar i Stockholm.
De allra flesta finner säkert detta faktum betryggande. Svartklubbar är på många sätt osäkra tillställningar där bartendern som råkar få en fallande spotlight i huvudet har svårt att göra några anspråk på sin arbetsgivare, där en så enkel detalj som brandsläckare lätt glöms bort, där risken alltid finns att du klockan halv sex på morgonen tvingas förklara för en polisman vad tusan du gör ute i en småbåtshamn med mer gin än tonic i ditt svajiga plastglas.
Men så är de alltså också förhållandevis få här i Stockholm, svartklubbarna, i alla fall om man jämför med småsyskonen Göteborg och Malmö; en av Malmös största klubbar låg fram tills för något år sedan mitt på Möllevången och saknade serveringstillstånd; i Göteborg har det så gott som varje helg den här sommaren serverats smuggelsprit nere på en strand i Majorna.
Det är lätt att tänka sig att den här skillnaden beror på Stockholms övriga krogutbud, att här redan finns så många bra krogar med lång öppettid att några svartklubbar inte behövs. Men teorin haltar, för medan Stockholm har 13 krogar med serveringstillstånd till fem på morgonen, så skryter Göteborg med 21. Följer man logiken borde alltså Göteborg ha dränerats på svartklubbar för länge sedan.
Har det med bekvämlighet att göra? Vem vill betala en dyr taxiresa ut till en dragig industrilokal när man kan promenera ner till Medborgarplatsen eller Stureplan? Eller finns det något i stockholmarens natur som gör att hon hellre skryter med att ha stått på listan till Berns än i en lerpöl ute i skogen och lyssnat på techno halva morgonen?
När en svartklubb väl dyker upp i stan är intresset ändå ofta stort. Hur förklarar man annars den sommarnatt förra året då nästan tusen personer tog sig till ett hus i Högdalen för att festa?
Oskar, vi kallar honom så, var med och arrangerade:
– Vi märkte direkt att stockholmarna är jävligt kåta på svartfester om de bara får nys om dem. För de flesta i den här staden är ju inte coola, de flesta är inte polare med pointern på Spy bar. Tvärtom, de flesta är typ som jag, de vill mest stå i ett hörn och snacka skit och bli fulla.
Det hade börjat under våren, när Oskar stötte på två killar från Göteborg som berättade hur många svartklubbar det fanns där, och framför allt – hur mycket pengar som fanns att hämta.
Sagt och gjort. Oskar ordnade startkapital från en tjejkompis sparkonto. Pengar som hennes släktingar hade lagt undan för framtida studier användes till att importera ett ton öl, vin och sprit. Lokalen fick de hyra för ett par tusenlappar. Sedan kunde Oskar gå där på dansgolvet, sminkad till en glad clown med röd mun, och bevittna sin skapelse.
– Det kom verkligen alla typer av människor. Punkanarkisterna med egen sprit i fickan, tjejer med stilettklackar och noppade ögonbryn, en kille i bara kalsonger som hade målat sig själv till leopard. Det var fantastiskt.
Vin och öl utbyttes mot pengar, som under kvällen växte till så stora högar en av festfixarna ett par gånger under natten fick ta en taxi till en väns lägenhet och lägga buntarna där.
Och ändå blev detta den enda svartklubben Oskar arrangerade.
Anledningen är enkel och ska visa sig vara karaktäristisk för Stockholm: rädsla.
– Jag hade gärna fortsatt fixa svartklubbar, det var vår plan från början, säger Oskar. Men jag blev så orolig, jag kunde aldrig slappna av. Hela den kvällen kände jag jävligt mycket stress för att polisen kunde komma. Det jag gjorde var ju någonting olagligt, jag kunde åka fast, det kändes inte skoj alls.
Samma rädsla delas av många av de svartklubbsarrangörer jag pratar med. De är nojiga, känslan är att polisen vet på pricken vad som försiggår.
– Jag är säker på att polisen har total koll på vad vi håller på med, säger en arrangör.
– Jag är övertygad om att det alltid är civilpoliser på de här festerna. Polisen arbetar metodiskt och kartlägger grupperingar på internet, säger en annan.
Mer än något annat pratar festfixarna om en viss polisenhet:
– Stockholm är ju inte vilken stad som helst. Det här är den enda staden som har en krogkommission, en hel avdelning poliser som är till för att slå ner på klubblivet. Så har det varit ända sedan de stängde ner Docklands.
Krogkommissionen, ja. Ständigt denna mytomspunna grupp som återkommer i arrangörernas berättelser. Ständigt denna polissektion, som tydligen bedriver omfattande spaningsverksamhet mot alla stadens svartklubbar och skänker inte bara rädsla utan också en märklig typ av legitimitet: om ni vill slå ner oss måste det här vara värt att kämpa för, vi tänker inte ge oss, jävla tråkiga snutar, vi vill ju bara festa tillsammans.
Det är en stilig, självömkande idé. Men den är också, ska det visa sig, helsnurrig. Krogkommissionen i Stockholm har nämligen ingen koll alls på stadens svartklubbar.
I byggnad B 48 i polishuset på Kungsholmen sitter Erik von Essen, iklädd rosa pikétröja. Han är vikarierande chef på krogsektionen, den avdelning inom citypolisen som alla utom poliserna själva kallar för krogkommissionen och som är särskilt inrättad för att stävja kriminaliteten i stadens nattliv.
Jag frågar von Essen om hans avdelning har någon koll på stadens svartklubbar. Erik höjer på ögonbrynen, drar sig själv över vaden, och skrattar:
– Det finns inga svartklubbar i city längre. Inte i den bemärkelsen att det är en arrangör som kontinuerligt håller fester dit vem som helst kan gå.
Men det finns fester med jättelånga listor, påpekar jag, så långa att nära nog vem som helst kan komma dit och dricka smuggelöl.
– Vi har inte upplevt att olagliga fester sker i stor omfattning, svarar von Essen.
Han menar att svartklubbarna i dag ligger långt ner på prioriteringslistan hos krogsektionen. De koncentrerar sig i stället på de vanliga krogarna, där såväl knark som våld förekommer mer. Och i den mån ett tillslag sker mot en svartklubb är det näst intill aldrig ett resultat av spaningsarbete, oftare beror det på något så simpelt som att en granne inte kan sova och ringer larmcentralen, varpå den patrullerande polisen rycker ut.
Jag får det inte att gå ihop. Det här är ju avdelningen som gör varje svartklubbsarrangör jag pratat med mörkrädd. Så jag gör ett sista försök, någon typ av spaningsverksamhet måste ni ändå ha, försöker jag. Erik von Essen fortsätter att le.
– Nej, inte mot den här typen av verksamhet, svarar han. Vi rör oss nästan uteslutande på etablerade krogar och riktar in oss på mer organiserad brottslighet, vapen, narkotikabrott.
Men ni letar efter fester på internet så klart, de är inte så svåra att hitta?
– Nej, vi har upplevt att problemet hittills är så marginellt att vi inte gjort någon kartläggning.
Med andra ord: sköter du dig som arrangör ska det mycket till innan polisen gör ett tillslag.
Nu, vill säga. När polisen bestämde sig för att ta itu med Docklands var det annorlunda. Och det som hände där ute i Finnboda varv, några kalla morgnar våren 1996, ligger fortfarande som en dimma, även över unga arrangörer.
Jag pratar med en dj som är med och driver en av stans få kontinuerliga svartklubbar med stor framgång. Han är inte mycket över tjugo, ändå hann han besöka Docklands som trettonåring tillsammans med sin mamma.
– Egentligen är det konstigt att så många är nojiga för polisen, för det värsta jag har varit med om de senaste åren är att de har bett oss att sänka volymen. Men det är klart att folk är traumatiserade över vad som hände på Docklands.
Men det där var ju tretton år sedan, försöker jag. Han funderar ett ögonblick.
– Ja, det var det, suckar han sedan, mycket tyst.
David Beukelmann drar sig i höger örsnibb. Det är det örat han har mest problem med; när han för ett tag sedan skulle spika upp en regel hemma i villan fick han sätta på sig hörselkåpor.
Öronskadan är ett minne från alla de nätter då David stod utklädd till rejvare inne på Docklands och tittade efter stora pupiller, krökta fingrar och andra tecken på centralstimulerande narkotika. Beukelmann och hans kollega hade blivit de första två poliserna i det som senare kom att kallas ravekommissionen.
Numera är David Beukelmann tillförordnad chef på polisens ungdomssektion. När han tänker tillbaka på de där kalla morgnarna i Finnboda varv, ångrar han mycket av det polisen gjorde.
– På de första tillslagen tog vi i alldeles för mycket, det var väldigt många uniformerade poliser. Och hundar. Man förutsåg någon typ av upploppssituation där inne, så blev det ju inte. De här rejvarna knarkade visserligen något alldeles oerhört, men de var ju också väldigt idealistiska och fredliga. Vi satsade för mycket på buller och bång.
Jag berättar för David Beukelmann att många svartklubbsarrangörer fortfarande är oroliga för polisen. Kunde de gå på sådär hårt för tretton år sedan finns det inget som säger att de inte kan göra det i dag, så går snacket.
David plockar upp en nektarin från sitt bord. Han reser sig, äter medan han svarar, handen är alldeles kladdig.
– Jag kanske ska känna mig smickrad. Över att den verksamhet vi bedrev har lämnat så mycket avtryck.
Ja, ur polisiär synpunkt kanske er hårdhet ändå var bra, tänker jag. Ni verkar ju ha skrämt livet ur svartklubbsarrangörerna för mer än ett decennium framåt.
– Men egentligen hade ju ravekommissionen aldrig något intresse i klubbverksamheten, skrattar David Beukelmann. Vi ville bara åt knarket.
Han spottar nektarinkärnan i papperskorgen.
– Så det känns ju trist om vi har dödat en hel klubbkultur.
Åter till småbåtshamnen. Strax före fyra täcks de blå båtkapellen av morgondis, masterna ligger prydligt uppradade som tandpetare i inköpt plockmat.
Nere på den flytande bryggan ligger en kille på rygg och stirrar upp mot himlen, sin högra hand har han stoppat i det oljiga hamnvattnet.
– Fan, har du tänkt på en sak, sluddrar han och riktar huvudet mot sin kompis bredvid.
Killen låter handen gå runt, runt i vattnet. Han är full på gränsen till medvetslöshet. Han smackar fram:
– Vatten är jävla viktigt alltså.
De vita blixtarna fortsätter explodera i ladan, en var fjärde sekund, i takt med musiken.
Festen ska hålla på till åtta på morgonen. Under natten kommer en tjej att bli orolig för sin kompis som har tuppat av i skogen, ett helt gäng kommer att bada nakna och en tjej i luva kommer att vingla mellan gästerna och fråga om någon har mer knark.
Allt det där kommer att hända medan solen går upp över Stockholm, men inte riktigt än. För nu ligger två killar och stirrar upp i morgondiset och fylletänker på hur viktigt vatten är.