Alla som inte dansar lär få ångra sig sen.
Tutti Frutti, den ”queerklubb, i ordets rätta bemärkelse; för alla” – som de själva uttrycker det – som Robyn och Louise ”Lojsan” Sondlo driver på Strand har på bara ett par kvällar blivit vårens stora succé.
De mytiska elementen finns redan där: Köerna blir längre för varje gång det berättas om dem.
Snart sträcker de sig inte bara upp på Långholmsgatan utan en kilometer bort över Västerbron.
Fredag kväll är det dags igen, med temat Tutti Frutti goes afro. Det särpräglade svensk-afrikanska popsound som uppstod under tidigt 90-tal i och med artister som Dr Alban, Neneh Cherry, Midi, Maxi & Efti och Leila K – och som var en viktig del av de båda 30-åringarnas uppväxtår – är i fokus.
Hur känner ni två varandra?
Robyn: Vi träffades för elva-tolv år sedan genom gemensamma vänner.
Lojsan: De flesta vi umgicks med var äldre.
Robyn: Vi växte upp på var sin sida av Götgatan. Och det var en skarp gräns då. Vi kände inte alls varandra som små. Men vi fann snabbt varandra när vi träffades. Vi hade gemensamma referenser, hiphop, kickerskulturen, som de äldre vi kände inte hade tillgång till.
Var ni kickers?
Lojsan: Ja. Eller nja. Inte fullt ut. Vi slogs inte. Men hela känslan av tillhörighet, att gå ut, att vara självständig, tuff, lite arg, klädstilen…
Robyn: ...musiken.
Lojsan: Man tänker kanske att kickers var något som bara fanns i förorten.
Robyn: Men grejen var att Söder var ganska blandat då. Hela stan var faktiskt det. Vi åkte gärna från Eriksdalsskolan (på Södermalm) till Karlaplan och muckade.
Lojsan: Den där blandningen gick igen i vilka subkulturer som fick fäste också.
Robyn: Ja, och inte bara i vad vi lyssnade på i vårt gäng, utan hos artister som Leila K och Dr Alban. De stod för en råflummig blandning av engelsk ravekultur, svensk popmusik och hiphop. Det vi vill med den här klubbkvällen är att säga, hallå, detta är allas arv – det är inte bara afrikanskt, det är svenskt också. Det finns något jätteexotiskt i det. Mad Decent (producenten Diplos internationellt välrenommerade skivbolag) har gjort den typen av mixade influenser till något hippt nu, men det har funnits i Sverige sedan 80-talet.
Lojsan: Vår generation är också en generation där det var rätt vanligt att man hade en svensk eller kanske finsk mamma, och en afrikansk pappa. Min pappa är från Sydafrika, och även om jag har vuxit upp här, med bara min mamma, så har man ju försökt ta till sig de där grejerna som man vet är ens andra halva också.
Kunde man höra tydligare vad som var svensk musik då, eller för 10–15 år sedan, än nu?
Robyn: Nja. På ett sätt tror jag att det är tvärt om. När jag började var de flesta som höll på över 30, man var tvungen att ha kontakter och tillgång till studio. Det är mycket mer demokratiskt och öppet i dag, och så många kids som håller på. Och jag tycker fortfarande att det görs musik här som låter som inget annat – oavsett om det är Ken eller Familjen. Referensen till karta finns fortfarande. Det är lite det som är tanken med klubben, att sätta fingret på vad referensen består i, här, i dag.
Ja, hur kommer det sig att ni startat klubb, just nu?
Robyn: Det är utifrån ett behov av att lyfta fram de här roliga grejerna vi hela tiden spelar för varandra, mejlar varandra om och är intresserade av. Och som pågår här hemma! Jag tror att många känner att man måste åka till London eller New York för att uppleva en sådan här typ av multikulturell miljö med högt i tak, och blandas i en publik som inte känns homogen och typisk. Men den finns här också.
Lojsan: Den gör verkligen det. En viktig sak är dansen. Den är a och o, både i kvällarna på Strand och i vår relation. Det är en stark drivkraft för oss. Det är intressant utifrån det afrikanska, för förutom att jag har svårt för afrikansk dans i grupp i kursformat så finns det väldigt mycket i den kulturen som är knutet till dans som är råfint, som ligger väldigt nära modern klubbdans.
Robyn: Klubbkultur är ju den nya kyrkan. För unga är det till klubben man går för att släppa ut sina känslor, är ledsen och glad – delar saker med andra.
Lojsan: Därför är det viktigt för oss att ta de här kvällarna på allvar. Man ska få något med sig hem som man kan ligga i sängen och tänka extra på. Så som jag upplevde att det var när jag var yngre. Man vill tillbaka till den där aha-känslan. När jag går ut själv numera är det 99 procent av gångerna ett aktivt val för att jag vill dansa.
Robyn: Ja. Om jag har druckit ett par glas vin, och klockan är elva tolv, och det inte bjuds på dans, då går jag hem. Efter det vill jag inte prata med folk. Då vill jag bara dansa.
Tutti Frutti arrangeras varje månad på Strand. Fredag 19 mars gästas de av J-Wow och Kalaf från Buraka Som Sistema som spelar skivor, liksom duon Staygold och Dj Agge (Pom Pom). Strand, Hornstulls strand 4, tHornstull, kl 21–03. 100 kr. 20 år.