– Här ska vi skriva ”Slakthuset” stort som fan, säger Joakim Heineman och sveper med handen över husets vita fasad.
– Gigantiska bokstäver! De ska vara så stora att man knappt ser vad det står.
Slakthusområdet vid Globen är så långt från Östermalm man kan komma. Joakim Heineman tänder en cigarrett, ser sig omkring. Mitt emot honom ligger en grå parkeringsplats och ett nyöppnat systembolag. På gatan susar lastbilar och gaffeltruckar förbi. Som grundare till Knast, The Trash bar, Snaps och ytterligare ett tiotal ställen har Heineman blivit ett välkänt namn inom Stockholms klubbliv. Slakthuset är hans senaste projekt.
– Jag har alltid drömt om att öppna klubb i ett industriområde. Sådana här lokaler finns ju inte inne i stan, säger han och slår ut med armarna.
I bakgrunden tornar Globen upp sig. Och bredvid den tar snart det nya miljardbygget Stockholmsarenan plats. Slakthusområdet håller på att förändras. Staden växer och på kommunens skrivbord finns planer på att göra om området till en ”matstad” – en plats där livsmedelsföretag och restauranger går hand i hand.
Men innan dess öppnar Heinemans Slakthuset. Tanken var att klubben skulle stå färdig i november – nu har premiärdatumet flyttats fram till nyårsafton.
– Det har tagit längre tid än vi trodde. Men så är det när man gör allt från scratch, konstaterar Joakim Heineman.
– Det är nödutgångar som ska byggas, toaletter som ska fixas och entrén måste handikappanpassas.
På väggarna hänger rör och rostiga mätare. Från taket dinglar sladdar och lysrörsbelysning. Golvet är en röra av plastpresenningar, kablar och målarfärg.
– Där ska vi ha scenen, säger Joakim Heineman och pekar mot ett tomt utrymme längst bort i lokalen. Så kan vi köra liveband nära baren. Rock, pop, indie och sådana grejer, säger han.
Lokalen är liksom de flesta andra på området ett gammalt slakteri.
– Jag tror folk är lite trötta på ställen som Berns och Stureplan, där allt ser likadant ut och allt ska vara så jäkla slickt. Det här blir något helt annat, säger Joakim Heineman.
Han är engagerad. Visar runt och berättar om planerna. Klubben ska bestå av två avdelningar – en med inriktning mot pop, rock och indie, en annan mer fokuserad på elektronisk musik. Överallt gör sig det förflutna påmint. I ett av hörnen står två stora metalltankar – ”där rökte man korv förut”, berättar Joakim. Nu är golvet nylagt, men för ett par veckor sedan fanns fortfarande avloppsbrunnar avsedda för slaktrester kvar. När bygget påbörjades hängde vassa metallkrokar i taket.
– På andra ställen anstränger man sig för att få det att se ruffigt ut. Man köper gamla rör och sätter upp på väggarna för att det ska likna Berlin. Här har vi allt sådant gratis, säger Joakim Heineman.
– Tanken är att vi ska behålla det råa som redan finns, men blanda upp det med sammetstyger och en del schysta möbler och så.
När Slakthusområdet invigdes 1912 var djurskötseln usel, de hygieniska problemen enorma och stockholmarna behövde få ordning på sin slakteriverksamhet. Lösningen blev ett gemensamt område för stadens slaktare. Man inrättade kontorsbyggnader och bostäder, tre slakthus och en kreatursmarknadsavdelning. Det ordnades med järnväg, gator och vattentorn. Totalt uppfördes ett trettiotal byggnader till en kostnad av drygt sex och en halv miljon kronor.
Under decennierna som följde växte sig Slakthusområdet allt större. Företagen blev fler. I genomsnitt samsades 250 firmor och fristående slaktare om utrymmet. Problemen med tuberkulos minskade och många miljoner djur slaktades fram till 1991 – då verksamheten slutligen lades ned.
I dag är Slakthusområdet norra Europas största partihandelsområde för kött, fläsk och charkuteriprodukter. De gamla byggnaderna i kalksandstegel trängs med nybyggen i korrugerad plåt. Gatorna kantas av män i vita rockar och blodiga förkläden.
– Det är ett galet ställe, det är kött överallt, säger Joakim Heineman och skrattar.
– Men jag tror att många kommer att följa efter oss och försöka starta upp klubbar här ute.
Det vore inte konstigt. Klubbar i gamla slakteriområden är inget nytt fenomen. Åtminstone inte utomlands. I New York invaderades köttdistrikten av hipsters
redan i slutet av 90-talet. I dag, tio år senare, kryllar det fortfarande av barer, klubbar och restauranger. Och trenden har spridit sig till fler platser i världen. Moskvas köttdistrikt har genomgått en rejäl upprustning de senaste åren. Samma visa i London och Köpenhamn.
Stockholm ligger fortfarande en bra bit efter sina europeiska grannar. Innanför Slakthusområdets stängsel är det de mindre glamourösa alternativen som dominerar. Restaurangerna heter Nya Kultingen och Slakthusgrillen. På menyn finns köttbullar, raggmunk, stuvade makaroner och korv. På grillens vägg hänger ett guldfärgat tjurhuvud. I ena hörnet står en spelautomat. Marie Annersjö har fullt upp bakom kassaapparaten.
– Och nu ska de öppna klubb här, säger hon och skrattar.
– Tänk när den stackars slaktaren går till jobbet klockan fyra på morgonen och möts av fullt ös.
För många av företagarna låter det fullständigt obegripligt att en klubb ska slå upp portarna vägg i vägg med deras arbetsplats. ”Varför vill man ha en nattklubb här?” är den dominerande frågan.
– Men de flesta verkar ändå positiva. Jag tror faktiskt att de tycker att det är kul, säger Joakim Heineman.
Men alla är inte överlyckliga. En bit ner på gatan jobbar Veronica Lindeborg.
– Det här är ett märkligt ställe att starta en klubb på. Ute på ett köttområde i stället för inne i centrum, säger hon och skakar på huvudet.
Hon gör en paus och tänker efter.
– Man får väl se om företaget står kvar när man kommer till jobbet efter helgen, säger hon sedan med lika mycket humor som allvar.
Joakim Heineman tar lätt på grannarnas oro.
– Det är ju samma sak inne i stan. Vill man hoppa på bilar på fyllan så gör man ju det oavsett var man är någonstans. Det finns idioter överallt, säger han och fortsätter:
– Snart kommer fler ställen att öppna här. Men vi får se hur länge det dröjer. Kanske är vi ett eller två år för tidiga.