Bob Marley bjuder på frukost.
Att Haile Selassie, rastafarianernas gud, varit hemma hos klubbdrottningen Elin Alvemarks farfar är onekligen en udda historia, men för de flesta reggae-entusiaster smäller nog Keijo Liimatainens berättelse högre. Året är 1971 och Keijo, en då 17-årig journalist, är i Stockholm för att träffa den amerikanske sångaren Johnny Nash som han lärt känna i Örnsköldsvik året innan (genom intervju, fika och middag hos Keijo och hans föräldrar.)
– Jag gick till den här adressen i Nockebyoch ringde på dörren, berättar Keijo. Öppnar gör en kille med stort krulligt hår, lite utsvängda jeans och randig skjorta. Han presenterar sig som Robert, och berättar att Johnny åkt till stan på ett möte.
Robert är ingen mindre än Robert Nesta Marley – mer känd som Bob Marley. Vid det här laget stor stjärna på Jamaica, men totalt okänd för den övriga världen.
– Han frågar om jag är hungrig och lagar frukost. Han kokar kaffe, steker ägg och bacon och bjuder på toast. En vanlig europeisk frukost.
Johnny Nash var i Stockholm för att spela mot Christina Schollin i filmen ”Vill så gärna tro”, vilken han även skrev musik till.
– Bob berättade att han hjälpte Johnny med musiken. Han var väldigt trevlig men lite blyg, pratade om idrott och frågade om min familj. Jag minns att han visade mig ett par skivor som han hade gjort och jag blev nog lite imponerad. Efter ett tag kom Johnny tillbaks. Det blev mer lättsnackat, vi kände ju varandra bättre. De satte sig i trädgården med var sin gitarr och sjöng in i en bandspelare. Bob frågade mig om det lät bra, och det gjorde det ju.
– Johnny Nash berättade att Bob inte var så känd än, men att han säkert skulle bli stor en dag. Han fick ju rätt.