"En beatnik i trikå". The Soundtrack of Our Lives sångare Ebbot Lundberg om hur han skulle kunna ha tagit sig ut genom åren. Hur han ser ut anno 2009 avslöjas måndag 26 januari - när bandet har turnépremiär på Cirkus i Stockholm.
För två veckor sedan vann Soundtrack of our Lives en Grammis som årets grupp. På måndag inleder de sin turné på Cirkus – och Ebbot bär som vanligt på något heligt i sin mage.
Skulle du hellre varit ung på 60-70-talet om du fått välja?
– Nej, absolut inte, jag är helt inställd på att jag lever här och nu och att det är meningen. Sextiotalet har gått som en loop sen man föddes, vi är fångade i det årtiondet. 1708 hade man knappast sett tillbaka på 1660-talet på det sättet. Det är dags att byta hårddisk. Däremot kan man se 60-talet som en aning om vad som komma skall, ett smakprov på framtiden. Jag vill ta vibben av det och peka framåt, tillföra något personligt till den känslan.
Okej, men om du hade levt då hade du i så fall varit inne i den psykedeliska rockscenen eller varit nostalgisk jazzkatt?
– Jag hade nog varit en beatnik. Och om jag hade levt på 1220-talet hade jag varit en beatnik i trikå.
Jag träffade en kille som hade tagit på din mage under en konsert? Hur mycket kroppskontakt känns okej när man spelar live?
– Jag har inga problem med det alls och kan faktiskt inte förstå artister som vill ha avstånd till publiken. Min första publik var punkare med närhets- och anfallstänk. Om någon vill mörda mig så ”fine”, händer det så händer det, jag är ganska fatalistisk på det sättet. I det här fallet blev killen helad av att röra vid min mage eftersom arken ligger däri. Det gick energiströmmar från min navel till hans kropp och jag är säker på att han gick därifrån med nya insikter.