Klockan är en halvtimme mer än den borde vara när Ane Brun kliver in i Gig studios källarlokal med en akustisk gitarr i ena handen. Hon får en gliring för att hon är divan som glider in för sent, med glimten i ögat för påståendet är så långt man kan komma från den ödmjukt väna varelse som är Ane Brun.

Hon är född i Molde, bor i Stockholm och kommer nu blond, trött och glad direkt från London där hon kvällen innan avslutat den femte konserten tillsammans med tonårsidolen Peter Gabriel.

I studion väntar redan den 15 man starka kammarorkester som under ledning av dirigenten Hans Ek ska kompa Ane under två konserter på Södra teatern i helgen under namnet Modern Fantazias.
– Det är sådana här projekt som har drivit mig framåt från första början. När man möter nya människor, artister, musiker som man jobbar med så öppnar det dörrar i mina talanger. Jag lär mig mer om vad jag kan och vad jag vill, säger Ane.

Projektet började med en idé från Ek och trumpetaren Jonas Lindeborg. De ville blanda Ane Brun-låtar med konstmusik, renässans, barock och modernistisk klassisk musik. Förutom Anes låtar kommer konserterna innehålla två arior av Henry Purcell och ett stycke av Claudio Monteverdi. Dessutom har Hans Ek blandat in andra klassiska verk och även lite folkmusik i arrangemangen.

Repetitionen i källarstudion är deras första tillsammans. Ane spetsar öronen och koncentrerar sig för att både lyssna, spela och sjunga samtidigt. Hans Ek avbryter och pekar i noterna.
– Du har en fermat där.
Ane ser blygt vilsekommen ut.
– Jag vet inte vad en fermat är, säger hon med spelad skam i rösten och ett blygt leende.
– Det gör inget! Det där tecknet, det betyder att du ska hålla ut tonen, hjälper Ek.

Att läsa noter är inte Anes grej, men hon har kunnat. Hennes mamma pianolärarinnan skolade henne från tidig ålder.
– Jag har märkt att läsa noter inte är som att cykla, man måste öva hela tiden och det gör jag inte. Som tur är har jag jobbat med andra musiker som kunnat skriva ner det åt mig, säger hon när vi träffas dagen efter repetitionen på ett kafé i Anes hemkvarter vid Tjärhovsplan.
Hur utvecklar det dig att jobba med just klassisk musik?
– Eftersom jag själv inte är en så duktig musiker som klassiska musiker är, så blir det lite som att jag får vara med i den skapande världen utan att jag måste kunna spela det de spelar. Jag älskar ljudet av en orkester, det organiska i det.
Hur har du och Hans Ek jobbat ihop?
– Han tar låtarna som jag har skrivit och arrangerar dem. Jag vill att det ska vara ganska fritt med den här grejen, hans inspiration ska prägla arrangemangen, min bit är på sätt och vis redan gjord.

Att samarbeta med andra musiker över genregränserna är inget nytt för Ane Brun. På skivan ”Duets” från 2005 medverkar till exempel tio olika artister förutom Ane, nyligen har hon varit på turné med tre andra nordiska sångerskor och så förstås turnén med Peter Gabriel.
– Jag vaknade upp till ett mejl från Peter Gabriels högra hand. Det stod bara ”Peter has an idea, he want’s to talk to you”. Jag bara gaaaaaah och skrev tillbaka ”ring mig när ni vill, berätta er idé!”
Idén var att ha med Ane som en av två sångerskor på Peter Gabriels Europa- och Nordamerikaturné, för att sjunga duett och vara förband. Den förre Genesis-sångaren hade sett Ane spela på en musikfestival i Tromsö för fem år sedan.
– När jag gick av scenen där kom han bort till mig, klappade mig på axeln och sa ”grymt spelat”. Jag älskar Peter Gabriels musik, så jag blev superglad och har burit med mig det i fem år i mitt hjärta. Och fem år senare kom han ihåg mig, jag var i chocktillstånd av glädje i tre dagar.
För att vara med på Gabriels turné tvingades Ane Brun att ställa in några av sina egna konserter i Frankrike.
– Frankrike finns kvar om två månader också, men det här kommer inte att komma igen. Hade det varit en stor artist som jag inte tyckte om på samma sätt som jag gör med honom, kanske jag inte hade gjort det. Men att få sjunga de här låtarna som jag lyssnat på i 20 år … det fanns inget annat val.
Ni har gjort fem konserter ihop, hur har det varit?
– Han har verkligen gett mig mycket ljus. Varje kväll har han börjat kvällen med att gå ut på scenen för att introducera mig, och sedan spelar jag tre låtar själv för en helt tyst arena. Det har varit helt magiskt, som att stå i en stor katedral och spela. När han går in, som är deras idol, och säger ”nu ska ni lyssna på den här fantastiska sångerskan”... det är så generöst. Det ska jag tänka på själv. Jag gillar att dela min spotlight och ta in folk, men det här är att ta det ett snäpp längre.
Varje konsert har avslutats med en duett på ”Don’t give up”, där Ane Brun ersätter Kate Bush som den kvinnliga rösten.
– Det är en av de vackraste låtar jag vet, och att sjunga den är något av det roligaste jag har gjort någonsin på en scen. Så otroligt många älskar den låten och han har inte spelat den på väldigt länge. Det passar mitt uttryck väldigt bra också, jag har väldigt många låtar själv med ”ge inte upp”-känsla. Det är en riktig adrenalinkick.
Om du får välja en artist som du inte har samarbetat med, vem blir det?
– Antony (i Antony and the Johnsons) skulle jag vilja sjunga med någon gång. Hans röst är helt magisk, men också för det han står för och den han är. Han är en äkta konstnär som skriver om saker på ett väldigt poetiskt sätt.

”En äkta konstnär”. Ungefär så beskrivs Ane Brun av flera av de artister som hon jobbat ihop med. De ville samarbeta med henne för hennes kreativitet och uttryck – ett konstnärsskap som paradoxalt nog föds ur ensamhet.
– Att skriva låtar är konstnärshjärtat som blöder, det klarar jag inte att göra med någon annan. Det är så otroligt personligt och en egen grej i sig själv att skriva, jag nästan mediterar fram mina låtar. För att jag i den bubblan ska kunna skapa nya och bättre saker måste jag gå ur den och testa mig själv. Jag tar sedan med mig erfarenheterna från att samarbeta med andra, tillbaka in när jag skriver.

Glädjen att dela upptäckte Ane när hon flyttade till Uppsala från hemlandet Norge. Över lag har Sverige spelat en betydande roll i hennes karriär Hon säger till och med att det känns konstigt att läsa artiklar där hon beskrivs som en norsk artist, hon är mer svensk i sitt artisteri. Svensk-norsk, bestämmer hon sig till slut för.
– Vi var ett gäng i Uppsala som träffades och spelade för varandra, bland annat Britta Persson, Liv Widell från ”Don’t be a stranger”. Det hade jag inte haft i Norge, där var det jag och min gitarr, och andra höll på med andra saker. I Uppsala hittade jag en gemenskap, det var inspirerande att de lyssnade och tyckte till.

Det var kärleken till en man som drog henne till Sverige, men kärleken till utveckling, storstad och ny musikalisk inspiration som fick henne att stanna.
– Förhållandet med honom tog slut ganska snabbt. Men jag kände att det var ett steg tillbaka i livet om jag skulle flyttat tillbaka till Norge då, Stockholm låg där som en utmaning och möjlighet.
– Jag skrev bara kanske tre låtar i Norge. Resten är skrivet här. Många av de artister jag har samarbetat med hade jag inte träffat om jag inte hade bott här. Om jag hade varit kvar i Norge hade det blivit andra möten, andra samarbeten.

Ane Brun & Hans Ek, Modern fantazias, Södra teatern, Mosebacke torg 1, t Slussen, 9–10 april kl 21.