- Nu får ni se hur glamoröst det här livet egentligen är!
Anna Ternheim ler medan hon kryssar mellan nollställda konsumenter i Gallerian. Vi är på väg till Clas Ohlson, där hon plockar på sig ett storpack gummiband och en stor fotoram. Ramen skulle egentligen vara svart, men eftersom de är slut väljer hon motvilligt ut en aluminiumfärgad i stället. Tanken är att ramen ska ge estetiskt mervärde åt den svartvita poster som hon ska sälja på sin turné. Det är en vecka före turnépremiären i Västerås och mycket ska fixas innan dess.
-Åh, lite tejp kanske? Jag älskar att gå in i den här sortens affärer. Man får alltid så mycket inspiration för saker man borde styra upp, säger hon.
Den gängliga Sollentunatjejen, för dagen iklädd Dr Martens-kängor, rutig rock och en svart keps som skydd mot snöblasket, styr stegen mot Åhléns City. Anna Ternheim har tagit en paus från sitt liv i New York i några månader. Hon har bott där i ett år för att USA-karriären ska få fart, men just nu är det bara Sverige som gäller.
- Det är först på sistone som folk har börjat känna igen mig, säger Anna Ternheim i rulltrappan till plan 2
på varuhuset. Hon är på jakt efter signeringspennor – ”bra tuschpennor som är bra att använda” – och provar omsorgsfullt varenda penna hon ser på en pappersbit. Hon vänder när hon har kommit halvvägs till kassorna. Hon behöver textilpennor också, anser hon, för tänk om någon vill få en autograf på tröjan? ”Det får ju inte kladda, de förstör sina kläder i tvätten då”, säger hon och plockar på sig fyra inplastade pennor. Anna Ternheim tycker inte att det är särskilt svårt att anpassa sig till tillvaron som hyllad popstjärna.
- Jag vann två Grammisar 2007, men när jag skulle dela ut ett pris året därpå blev jag knappt insläppt, säger hon.
– Jag fick visa min legitimation i porten. Så fort går det. Vad vet jag, jag får kanske visa leg nästa år igen. Jag får göra det ofta. Väldigt ofta.
När man kommer förbi punkten att man måste bevisa sin identitet – är det då man vet att man har lyckats?
– Jag vet inte. Jag ser det snarare som att jag har lyckats varje gång jag får visa leg. Då vet man att man lever ett hyfsat normalt liv.
Du verkar ha uppnått den perfekta nivån av kändisskap.
– Tycker du det?
Ja, du kan gå runt helt oantastad på stan och ändå vara popstjärna.
– Ja, det är helt fantastiskt! Woohoo! Nej, jag är bara så jävla glad över att jag får göra det här. Man får väl hitta sätt att hantera det här med att bli mer känd.
Stora solglasögon?
– Ja … Äh, jag vet inte. Jag har faktiskt suttit på middagar med folk som har min skiva, men ändå inte känner igen mig.
Anna Ternheim har sjungit och spelat i band sedan barnsben, men sedan karriären väl tog fart har det gått snabbt. Debutskivan ”Somebody outside” (2004) gjorde succé med sin akustiska ljudbild och Annas bräckliga, sorgsna sång. Anna Ternheim turnerade med Kent och Lars Winnerbäck, vann en Grammis för bästa nykomling och sålde 60 000 skivor, en i Sverige ganska enastående försäljningssiffra. Uppföljaren ”Separation road” var betydligt mer påkostad och maffig. Anna vann två Grammisar till och fick så småningom en platinaskiva. Sent i höstas släpptes vemodigt nedtonade ”Leaving on a mayday”. Albumet gick direkt in som etta på svenska albumlistan.
- När jag hade gjort klart plattan tyckte jag att den var skitbra. Så måste man tänka. Men det är klart att man aldrig kan vara beredd på att ens skiva ska göra succé, säger hon.
Var plattan svår att göra?
– Det tog tid, men den var inte alls svår att göra. Inte i huvudet. Den andra plattan var mycket jobbigare, det gick mer troll i den för mig själv. Nu var det bara roligt. Men en skiva får inte alltid vingar för det, det beror på många olika saker.
När du vann Grammisen för ”bästa album” i januari så lade du dig ner på golvet och skrek. Du verkade bli väldigt glad.
- Ja, men jag var ju det. Jag har aldrig tagit för givet att den här plattan ska funka bra. Det är inget man kan räkna med. Jag menar, det är alltid läskigt att lämna ifrån sig en ny skiva och stå och klä av sig ett lager skinn. Det är så det känns. Men man vänjer sig, haha!
I helgen tar Anna Ternheim sin turné till Cirkus. Hon säger sig ha spelat nästan överallt i Stockholm, men aldrig där. Nu är hon lite nervös. Samtidigt sålde biljetterna till den anrika konsertlokalen på Djurgården slut så fort att arrangörerna bestämde att boka in en spelning till. Nu spelar hon och hennes band både på lördag och på söndag kväll. Den här gången har hon lämnat elgitarren hemma. I stället pratar Ternheim om en ”skörare” konsert, med udda instrument som cello, såg och klockspel.
- Att kunna spela två Cirkus i Stockholm känns faktiskt helt overkligt. Det är inget man tar för givet, säger hon.
Är det annorlunda att spela i Stockholm än i resten av landet?
- Jag vet inte. Det är ofta mer reserverat i Stockholm: publiken är van att se väldigt mycket och är kräsen. Men jag vet inte om det är hela sanningen. Även om jag bor i New York nu är Stockholm min hemstad. Det är alltid nervöst att spela hemma.
Kommer Stockholm alltid att kännas mest hemma?
- Jag kan känna mig hemma lite överallt, faktiskt. Men Stockholm är väldigt mycket hemma. Man märker vad det innebär att vara rotad någonstans, man känner till alla hemliga ställen och hur det mesta fungerar. Och man har gamla vänner och mormor här.
Vad har Sollentuna för plats i ditt hjärta?
- Nu är det mycket nostalgi. Jag är nästan aldrig där längre, men jag växte upp där och bodde där tills jag var 19 år.
Märks det i dig, på något vis, att du inte växte upp inne i stan?
- Jag vet inte. Under en viss tid var Sollentuna världens bästa plats att växa upp på. Och under tonåren ville man bara därifrån. Jag gick på en jättestor gymnasieskola, Rudbecksskolan, som verkligen var en utbildningsfabrik. Jag trivdes i och för sig bra där eftersom det var så jävla stort. Jag upplevde ofta att det var så vassa armbågar på innerstadsskolorna. Jag trivs bäst där det är mycket folk, så att man kan försvinna och betrakta.
Har du alltid varit sådan?
- Ja. Men inte för att jag råkade födas i Sollentuna, utan för att stjärnorna stod så när jag föddes. Eller för att jag fick vara mycket för mig själv när jag var liten, kanske.
Det pratas ofta om vemodet i din musik. Är det lättare att vara vemodig i Stockholm än i New York?
- Ja, kanske. Trots att livet där borta kan vara ganska hårt, trots att det är en ganska hård stad att leva i för många människor. Det kan vara svårt i Stockholm också, men det är så mycket folk där borta. De som faller där faller så jävla djupt. Det kan gå väldigt fort och fattigdomen är väldigt synlig. Samtidigt känns det som att det inte finns någon tid att hänga läpp där. Det finns en sorglöshet som är svår att ta på. Jag upplever inte samma vemod där som jag kan göra på platser här.
Fast det finns båda sidor här också. Det är kanske skönt att folk kan gå ut och dansa på Golden Hits och sen gå hem och lyssna på din platta?
– Ja. Det är ju underbart, för fan! Jag skulle aldrig orka lyssna på min skiva hela tiden, haha!
I ett industriområde vid Mårtensdal, precis bredvid Fryshuset, ligger Budwheels. Det är enormt lager där många svenska band förvarar sina grejer. Anna Ternheim guidar oss ner i underjorden och förbi enorma högar bestående av instrument och lastpallar. Prydligt handskrivna skyltar avslöjar vem grejerna tillhör. Till vänster och höger om Anna ”Thernheims” skylt står det ”Carola” och ”Thåström”.
- Det är väl en ganska bra definition av vad jag håller på med, konstaterar hon och skrattar.
Anna kikar in i en tom replokal. Väggarna är täckta av svarta tyger, på golvet ligger en ihoprullad persisk matta. Här ska hon och hennes medmusiker öva inför turnén. Anna Ternheim är angelägen och glad över att komma ut på vägarna och träffa människorna som tycker om hennes musik.
- Jag har ett väldigt ensamt jobb. Det går långa perioder mellan turnéerna, och det är först när man står på scen som man förstår vad man håller på med. Jag har alltid gått ut och sagt hej och signerat skivor. Det gör allting lite verkligare på något sätt. Det känns viktigt, säger hon.
Samtidigt är den klassiska föreställningen att artister ska omges av en mystisk aura. Tänker du någonting om det?
- Jag tänker att det finns vissa saker som över huvud taget inte har med min musik att göra. Det är inget mystiskt med det, bara vanligt och hederligt privatliv. Men för mig finns det inget självändamål i att vara svårtillgänglig. Att åka tunnelbana eller gå ut och säga hej efter en spelning är bara trevligt.
Du är inte rädd för att det där ska försvinna nu då, när du ska bli superstjärna i USA?
- Hehe. Det känns snarare som att jag kommer få kratta där ganska länge. Men att försöka bygga någonting nytt där gör att jag blir mer kreativ och tycker att allt är roligare.
- Just nu har jag inte några planer på att lämna New York. Jag har bestämt mig för att inte bestämma mig. Jag kommer att resa vart jag än vill resa. Jag kommer att låta impulserna styra mig.