Anna von Hausswolff

Det viner och tjuter som i en gisten gammal träbyggnad, ett tvärdrag av känslor som skär genom luften, genom kroppen, genom allt – en utfrätt gitarr, ett trampande piano, som plötsligt lossnar, porlar i väg – och en röst som går rakt ut och når rakt in.
Det är mäktig musik.
Anslaget är lika självklart som i en mördarballad av Nick Cave, det vindpinade, den vindlande rösten något, det skeva munspelet – tankarna drar i väg till Tom Waits, PJ Harvey, Patti Smith – stora röster, stora namn.
Det är inget av dem.
”Track of time” är debutsingeln från Anna von Hausswolff, en 23 år gammal göteborgska som river allt som kommer i sin väg när hon öppnar munnen och sjunger om hur man förlorar allt grepp om tid, om allt, när någon håller en fast.
Jag skulle ha träffat Anna von Hausswolff i Göteborg.
Det gör jag inte.
I stället ägnar jag fem timmar åt att genomleva en del av det nationella infrastrukturtrauma som inledde vecka 8 år 2010. På Stockholm Central hoppar tågtiderna fram en kvart i taget, för att till slut försvinna helt – tåget inställt – där står man i polarjacka och känner sig till slut helt bakfull av temperaturväxlingar, stress, en fjärde kopp kaffe och bronkit.

Det är en öppen fråga om tågen har börjat rulla när Anna von Hausswolff ska spela i Stockholm på fredag.
– Jag får se om jag kommer till min egen spelning, säger hon på telefon.
Vad skulle vi ha gjort om jag hade
kommit till Göteborg?
– Vi skulle ha gått till Vattentornet på Guldheden.
– I somras var jag uppe där med en kompis. Vi satt med en Ipod, och en hörlur i varsitt öra, och blickade ut över staden. Det var en mäktig känsla. Kaféet, naturen, huset och hela den arkitektoniska upplevelsen förstärktes av musiken, och tvärtom.
Anna von Hausswolff pluggar arkitektur, andra året, på Chalmers. Kopplingen mellan byggnadskonst och musik – den som Goethe en gång formulerade med den sedan hårt slitna iakttagelsen att ”arkitektur är frusen musik” – är något som hon har tänkt på.
– Både arkitektur och musik handlar om att uppleva någonting. Går jag in i en inspirerande miljö sugs jag in i ögonblicket, hinner inte reflektera, utan upplever bara. Jag blir alltid väldigt lycklig och glad om det händer. Det är samma sak med musiken.
– Både arkitektur och musik är ett resultat av hur vi tänker och hur vi handlar.
Popmusik är – trots årtionden av schlagerfestivaler, Idoltävlingar, och andra typer av marknadsundersökningar – ett oförutsägbart fält. På fredag spelar Anna von Hausswolff i Allhelgonakyrkan i Stockholm, under en konsertkväll som bandet Ingentings sångare Christopher Sander arrangerar. ”Anna von Hausswolff är sångerskornas Zlatan, se henne in action innan Sverige är för litet”, skriver han i ett utskick, och motiverar: ”Med samma självklarhet som en gång José Gonzalez och Loney Dear har hon tagit sina första steg mot erövrandet av den internationella musikscenen”. Det ligger något i det. Inte för att Anna von Hausswolff låter som de ovan nämnda – utan för att hon har en första publik bland de internationella mp3-bloggare som tidigare har tagit egensinniga popartister som Jens Lekman, Frida Hyvönen och Lykke Li till sig utan att de först passerade det ”gå” som den svenska marknaden brukade vara.
Men vem vet.
Anna von Hausswolff har hittills släppt en ep. Än så länge är detta vad som har hänt. Inget mer. ”Track of time” är utgiven på dubbel singel-vinyl av Göteborgsbolaget Kning Disk. Kning Disk, som är lika mycket ett konstprojekt som ett sätt att sprida musik – och kanske framför allt ett sätt att ge inspelningarna större värde genom begränsade, personligt utformade utgåvor – handtrycker de flesta omslagen på kontoret. För von Hausswolff kom formen först, berättar hon.
– Jag pluggade grafik på Göteborgs konstskola, och beundrade deras omslag på nätet. När jag sedan knöt an till musiken visade det sig att de hade ett ganska spretigt urval av artister. Det, och att de jobbar med allt de gör på ett kärleksfullt sätt, kändes intressant.

Anna von Hausswolff är dotter till en psykolog och en konstnär, Carl Michael von Hausswolff. Under 1980-talet var han engagerad i skivbolaget Radium, där banbrytande rockband som Union Carbide Prodcuctions, Stonefunkers och Blue For Two gav ut skivor.
– Det var nog en ovanlig miljö, med så många kreativa människor i omlopp. Men de människorna var väldigt oviktiga för mig då, jag visste inte vem som var vem. Jag brydde mig bara om mina dockor, säger Anna von Hausswolff.
Scendebuten ägde också rum i ett allt annat än konstrockorienterat sammanhang. Tio år gammal fick Anna och hennes storasyster Maria, via ett tips från sin danslärare, statistroller i Galenskaparna & After Shaves revy ”Alla ska bada”.
– Vår roll var att sjunga ”bada nu, bada, bada, bada nu”, dansa lite, och sedan bada i en pool, klädda i Sverigebaddräkter och badmössor. Det där pågick i två år. Det var kul.
Hon gick musikgymnasium, tog pianolektioner, spelade i band, bröt upp från det och började göra det hon gör nu – pianobaserad pop med dramatiska, mörka underströmmar – på egen hand för knappt två år sedan.
– Ett tag var jag väldigt inne på att allt skulle låta perfekt och vackert. Det jag gör nu var något som växte fram.
Blev du överraskad av din egen röst någon gång?
– Nej. Jag har tagit den för given. Jag har inte tänkt på att jag ska sjunga konstigt eller låta speciellt heller, jag försöker bara sjunga så naturligt det bara går.
På tal om detta med arkitektur och musik, i helgen spelar du i en kyrka respektive en boulehall. Hur passar din musik i de rummen?
– Det är häftigt att spela i kyrkor. Oftast går man ju dit bara för att sitta i en träbänk. Men de gånger jag har gått in i en kyrka för att spela har det känts väldigt mäktigt. Man vill ge något slags sakral upplevelse.
Och en boulehall?
– Haha, man har olika sidor. Boulehallen kommer nog att locka fram en annan Anna än den som är i kyrkan.