På 80-talet var Café Opera ett Stureplan i koncentrat. I kväll samlas återigen stjärnorna som hade ”Caféet” som sitt vardagsrum. Anne-Lie Rydé är en av dem.
Café Operas spegelboll, som varje kväll sänktes ned från taket till musik av Vangelis, är legendarisk. Vad kommer du själv mest ihåg från Caféet?
– Hela atmosfären där inne. Det var ju verkligen vardagsrummet, det var stället vi gick till. Jag kommer ihåg den där bollen, men framför allt kommer jag ihåg något vi kallade ”Desillusion corner”. Det finns inte längre. Precis när man kom in i lokalen, till höger om hovmästarbåset, fanns det ett litet utrymme där alla vi musiker och rocksångare hängde.
Varför var ni desillusionerade?
– Jag vet inte var namnet kom ifrån, det hette bara så. Jag kan tänka mig att det skulle kunna vara något som Mats Ronander kom på. Det fanns ju en viss självironi i det där också.
När började du hänga på Caféet?
– 1983. Jag kommer ihåg första gången jag fick gå förbi kön: det var helt magiskt. Jag var på turné med Dan Hylander, Py Bäckman och Raj Montana band. De hade fått sina stora genombrott det året och jag hade precis släppt min första soloskiva. Men jag undrar om inte det mest magiska med alltihop var att jag fick gå förbi kön. På Café Opera!
Den känslan måste du väl ha vant dig vid snabbt?
– Ja, men jag har ändå aldrig varit den där ”här ska jag förbi”-människan. Jag har alltid haft svårt för det. Men jag var där flera gånger i veckan. Jag går inte ut så ofta längre, jag har varken tiden eller orken kvar, men för en partyråtta som jag var det skönt att ha något som kändes som en kvarterskrog.
Hur ofta träffar du folk från den här tiden?
– Ganska ofta. Jag hängde mycket med Mats Ronander, Sanne Salomonsen, Dan Hylander, Py Bäckman och gänget runt Eva Dahlgren. Jag jobbar fortfarande med några av dem. Niklas Strömstedt bor bara runt hörnet här uppe på Mariaberget. Vi går på samma gym, så vi träffas ofta där. Marie Fredriksson har jag inte träffat så mycket de senaste åren, men det ska bli fantastiskt roligt att spela med henne nu igen.
Kom igen, berätta lite fler anekdoter från Caféet!
– Jag dansade faktiskt med Prince någon gång i slutet av 80-talet. Han var väldigt kort och dansade förstås helt fantastiskt … Det var också alltid samma förtvivlan när de stängde. Vakterna bara tjatade och tjatade på oss: ”Snälla, snälla, nu får ni faaan gå.” De försökte verkligen slita ut oss därifrån. Men det häftigaste var ju att jag träffade min dotters far på Caféet. Han var väldigt modig och raggade helt enkelt upp mig.
– Det fanns ju bara en damtoalett och där var köerna milslånga, så vi besökte ofta den där stora busken som fanns utanför. På den här tiden snortades det antagligen dessutom både det ena och det andra inne på toaletterna, vilket gjorde kön ännu längre.
Var inte du väldigt hipp under den här tiden?
– Haha, nåja … Så hipp var jag faktiskt inte. Jag har dessutom aldrig använt någon annan drog än alkohol. Det ironiska är ju att det ett tag gick rykten om mig att jag var kokainmissbrukare. Men visst, i det desillusionerade hörnet sveptes det en och annan vodka lime.
På din hemsida skrev du nyligen ett ”brev” med rubriken ”Jag lever, jag lever …”. Börjar folk oroa sig för dig, tror du?
– Nej, det handlar om att jag är dålig på att skriva sådana där brev och att det går lång tid mellan varven. Bloggar och sådant där är helt ointressant för mig. Jag har svårt för hela den där egoverksamheten. Men jag lever, jag lever! Jag jobbar på och försörjer mig på att sjunga – med råge. Jag är otroligt glad för att jag fortfarande får hålla på med det här.
Anne-Lie Rydé spelar på Café Opera torsdag 12 mars.