I KVÄLL SPELAR DEN 35-årsjubilerande sminkrockkvartetten Kiss på Stockholms stadion. De 32 500 biljetterna tog slut på 20 minuter. Men vad är det man får se? På stan kontaktade stans potentiellt främsta experter, Kyss, i Sveriges äldsta Kiss-coverband för ett förhandssnack.
– Det är ju mest en fröjd för ögat, säger Johan Kullberg.
– Kiss är ju lika mycket ett fenomen som ett band, levande seriefigurer.
Kullberg är trummis i Kyss och imiterar därmed Peter Criss. Criss är en av de två originalmedlemmar som har bytts ut (den andre är gitarristen Ace Frehley) sedan bandet senast spelade i Sverige, 1997. Basisten Nalle ”Gene Simmons” Påhlsson är positiv till förändringen.
– Vi gillar ju hur de lät från början. Men med åren har de drogat och supit och tyvärr tappat allt. När jag såg dem 1996 var de bara en skugga av sitt forna jag.
Hur märker man att det är riktiga Kiss och inte Kyss som står på scen i kväll?
Johan: Det är mer pyroteknik. Och show. Vi flyger inte över scen. Men sminket är ju detsamma. Och perukerna, som även Gene Simmons och Paul Stanley måste ha i dag.
Nalle: Även när vi spelar dreglas det blod och sprutas eld. Man får en förnimmelse av hur det är att vara Kiss när man byter om och känner lukten av sminket. Och den inte alla gånger så roliga lukten av dräkten. Den är ganska svårtvättad.
Johan: Jag tänker faktiskt annorlunda när jag är klädd och sminkad: ”Hur gjorde Peter Criss här? Hur spelade han?”
Hur är Kiss låtar att spela?
Nalle: Det är inte världens svängigaste band. AC/DC, som också spelar rock med enkla medel, är ju omöjliga att inte börja stampa takten till.
Johan: Det kan man låta bli när det kommer till Kiss. Det är rätt fyrkantigt.