Stockholms eget Badrock, festivalen Popaganda, avslutas i dag på Eriksdalsbadet. Joakim Åhlund dubbelarbetar på festivalen. I eftermiddag (lördag) spelar han gitarr i Caesars. I går stod han på scen med sitt andra band, Teddybears Sthlm.
Förutom nu på Popaganda, när var du senast på Eriksdalsbadet?
– Det var bara några veckor sedan. Jag brukar jämt gå dit och bada. Jag har barn så jag håller på och plaskar. Det är schyst att det verkligen känns som ett citybad, med den fula gamla betongläktaren.
Hängde du där när du var liten också?
– Ja. Då var det ännu mer betongigt. Där det nu för tiden bara är en stor platt cirkel fanns det ett hopptorn där det brukade arrangeras simhopptävlingar. Det var inrymt i ett stort tält. På sommaren kunde man riva upp tältduken och smita in. Vi plankade alltid in över staketet. Nu har de en massa vakter, så det är svårare. I somras såg jag flera stycken som blev fasttagna.
Du spelar dubbelt, med Teddybears Sthlm på fredagen och på lördagen med Caesars. Förutom det mest uppenbara, att det är två olika band med olika låtar och musiker, hur skiljer sig upplevelsen på scen åt?
– Teddybears är mer som en stor maskin. På ett bra sätt. Vi har två livetrummisar, syntar, gitarrer och tre fyra sångare. Det är folk med nallebjörnsmasker och projektioner. Jag skulle kunna gå av scenen i tre låtar och det skulle inte märkas någonting.
– I Caesars kör vi bara rakt upp och ner på trummor, bas och gitarr. Ingen av oss är Yngwie Malmsteen-experter på att spela våra instrument, det finns fortfarande en viss träffa-missa-potential. Vi är ett litet vingligt popband i grunden. Vi har aldrig kommit längre än så.
Bob hund spelar i Stockholm för första gången på flera år i kväll, ska du se dem?
– Ja! Det är fantastiskt. Det är den stora attraktionen för mig. Jag har sett dem så ofta som jag har kunnat, och Caesars har turnerat ihop med dem en massa gånger. Det är musiker som var och en för sig knappt kan stå på benen, men när de samlas så är de starkare än Big Ben i ”Fantastiska fyran”.