Det kunde ha börjat bättre. Tråkiga klassiska pianolektioner som sexåring, som byttes till klarinettstudier då det, enligt Kelly, ”lät riktigt dåligt”. Så kunde den musikerbanan ha slutat i sin linda. Men så hände något.
– Första gången jag satte en sax till munnen fick jag en jättefin ton. Det sa bara klick, säger hon på telefon från sitt hem i Kalifornien. Och då menar hon naturligtvis ”klick” bildligt talat.
– Min mamma spelade alltid Stan Getz skivor hemma när jag var liten och jag sjöng omedvetet med i hans solon. Hela tiden. För mig är hans vackra ton, hans röst, det som fick mig att börja spela sax.
Sen har tonerna trillat i en väldig fart. Grace Kelly gav ut sin första cd när hon var tolv år och för ett tag sedan kom hennes femte fullängdare, ”Mood changes”. Hon går fortfarande i skolan, har sommarlov från anrika Berklee School of Music, men jobbar som om hon redan vore utexaminerad.
Kelly har spelat med en lång rad jazzstjärnor, som Dave Brubeck, Geri Allen, Lee Konitz och Frank Morgan. Phil Woods, en altsaxofonist med maestrostatus, sa så här efter att ha spelat med Grace Kelly: ”Jag gav henne min hatt, så bra låter hon. Hon är den första altspelaren som får en” (Phil Woods läderkeps har varit en av hans kännetecken sedan 70-talet).
Ibland brukar det framhållas hur viktigt det är med förebilder inom det egna könet. Det finns inte många kvinnliga saxofonister.
– Det är märkligt, men när jag började kändes det inte som om jag behövde någon kvinnlig förebild. För jag lade inte märke till några. Nu finns det en del. Jag var bara ute efter soundet, könet spelade ingen roll.
– Men det kan vara ett problem. Jag har varit enda kvinnliga musikern bland massor av killar och jazzmusik är verkligen en mansdominerad bransch. Det finns killar som kan säga ”brudar kan inte spela”, innan de ens har hört mig. Men sen blir de tysta.
Om många av hennes kolleger gillar vad de hör, så finns det andra som är mer skeptiska till Grace Kelly. Bland jazzbloggare finns det de som tycker att Grace Kelly inte levererar det som ryktet har lovat.
– Vet du vad jag tror? Eftersom musikvärlden är så mansdominerad så finns det massor av musik som är styrd av testosteron – att spela så många noter man bara kan. Jag tycker inte att det är särskilt musikaliskt. Det handlar inte om sport, där det bara finns en vinnare, den som har högst fart. Det finns ingen mållinje i musik. Det handlar bara om personliga uttryck. För mig var exempelvis Chet Baker fantastisk. Han kunde inte spela så många noter men han hade något fantastiskt när han spelade ballader eller sjöng.
– Jag kollar inte särskilt mycket på internet, inte heller recensioner även om det betyder mycket att få beröm. Det handlar ändå bara om en persons smak. Wynton Marsalis (känd trumpetare, reds. anm.) sa till mig att man kan inte bry sig om det som skrivs, för det rör bara till det för dig.
Det har också sagts att du har lyckats bli känd genom intensiv marknadsföring.
– Ja, jag har också läst det. Det är lustigt för den har inte varit särskilt intensiv. Man måste dock marknadsföra sig själv. Om jag ska vara ärlig, så är jag unik för jag är en ung kvinna inom jazzen som spelar sax, jag sjunger och jag komponerar. Det gör mig annorlunda, om jag ska vara rakt på sak. Och så vill jag marknadsföra mig.
En del har trott att hennes namn är en del i den marknadsföringen. Men hon heter faktiskt Grace Kelly. Från början hette hon Chung i efternamn, båda föräldrarna är från Korea. Men de skildes när Grace var två år och mammans nya man Bob Kelly adopterade Grace och hennes syster.
– Ja, många tror att det är ett artistnamn eller att mina föräldrar döpte mig efter skådespelerskan. Men jag har faktiskt alltid gillat hennes filmer. Hon var så vacker. Jag gick runt och kallade mig för Grace Kelly och min lärare sa till mig att så kunde jag inte göra. Men så fick jag det namnet i alla fall.
På tal om skola. Det verkar som du redan är en hårt arbetande musiker, egentligen kanske du inte behöver gå det tredje året?
– Tanken har slagit mig. Om det blir ännu mer att göra nästa år så kanske jag hoppar av, men just nu gillar jag att gå i skolan för jag lär mig saker hela tiden. Men ibland lär jag mig mer genom att turnera med andra musiker än jag gör under ett skolår. Den utmaningen kommer att alltid att finnas. Det finns ingen punkt där man säger att ”jaha, nu är det klart”.
Stockholm Jazz Festival, Skeppsholmen, 10-12 juni.