I dag är afrobeat och highlife självklara stilar i Stockholms musikutbud, integrerade med annan klubb- och konsertmusik. Alla de stora världsnamnen som Angelique Kidjo, Yossou N’Dour och Salif Keita har spelat många gånger i Stockholm, och inte bara musik utan även andra afrikanska kulturyttringar är väl synliga runt om i staden.
En bit av Afrika finns i Stockholm.
– Definitivt. Infödda svenskar har börjat förstå begreppet Afrika. Kontinenten är otroligt stor med många olika kulturer och språk. Till exempel har Östafrika inget med Västafrikas musikstilar att göra. Vi har bara hört en liten del av all detta i Sverige.
Det säger Teshome Wondimu, de afrikanska musikstilarnas outtröttlige ambassadör i Stockholm. Afrika är förvisso gigantiskt – ingen skulle väl få för sig att dra samisk jojk och franskt dragspel över samma kam.
Den afrikanska popens väg till Stockholm började för 15 år sedan. Då existerade en och annan djembekurs, och på undanskymda ställen kunde stockholmska kvinnor dansa ”afrikansk dans”. Livemusiken höll sig på föreningsplanet i Rinkeby och Tensta. För de redan invigda. När någon av den afrikanska musikens superstjärnor då och då drog tusentals fans till Sollentunamässan hade varken medierna eller Stockholms svennar en susning.
Sex år efter att han flyttat till Sverige startade Teshome Wondimu kulturorganisationen Selam, som 1999 arrangerade sin första festival med musik från flera afrikanska länder.
– Vi ville vända oss utåt, nå en bredare publik. Jag kom med en våg av invandrare från Etiopien, Somalia och Eritrea, och vårt mål var att musiken skulle höras i de fina salarna. Och inte bara en gång per år, utan regelbundet.
Det som fanns av världsmusik vid den här tiden var Re:Orient-festivalen, som hållit på ett par år och ibland presenterade musik från Afrika. Några år till hade skivaffären Multi-Kulti funnits.
– Glöm inte Thomas Gylling! Han var före alla andra, och fortfarande har han den bästa klubben, Mosquito på Berns.
Redan vid de första musikevenemangen märkte Teshome Wondimu att det fanns ett behov. Stockholmarna var nyfikna, och biljetterna sålde bra. När det var ”African night” på Fasching spelade artister som Stockholmsbaserade Amandu Jarrs highlifeorkester och Makonde. Fulla hus och kö utanför. Selam African festival på Münchenbryggeriet 1999 var den dittills största Afrikagalan där bland andra Salif Keita och Aster Aweke spelade.
Medan västpopens texter till stor del uppehåller sig vid ”boy meets girl”, tar afrikanska artister upp existentiella frågor.
– Ja, det är stor skillnad. Femi Kuti exempelvis sjunger om slaveriet, hiphopartister om politik. Ett typexempel är Awadi från Senegal som kritiserar diktatorer och angriper korruption. De vill påverka afrikanska politiska ledare. På bred front intresserar sig musiker för samhället – det är också ett sätt att utbilda sin publik när de kommer hit till Europa.
Teshome Wondimu framhåller också svenska musikers påverkan på utvecklingen. I hans långa uppräkning ingår kollektivet Music is the Weapon, numera nedlagda Ramses Revolution och Elika Frisell. Timbuktu och Jaqee är självklara, medan Getty i årets Melodifestival kanske kan tyckas mer oväntad.
– Fantastiskt, pop med kongolesisk touche i sådana sammanhang! Ett tecken på att utbudet ökat enormt.
Afrikanska artister som förr stannade i Paris och London kommer i dag också till Stockholm. Scenerna är många: Fasching, Nalen, Debaser, Kulturhuset, Södra teatern och Konserthuset. Organisationen Mama Africa arrangerar förutom Selam konserter.
För tio år sedan regerade raï i Stockholm, med artister som Khaled och Cheika Rimitti. I dag gäller hiphop och reggae, hiplife från Ghana, kudoro från Angola, r&b från Västafrika. Uganda är starkt på uppgång och jazz från Etiopien.
– Svenskarna gillar framför allt musiken från Mali, Kap Verde, Elfenbenskusten, Algeriet och Senegal. Den sydafrikanska popen tror jag också kommer.
Från invandrarföreningar i Rinkeby och Tensta har afrikansk musik från olika länder letat sig in till innerstaden, till och med till Östermalm.
– Vi har lyckats nå det vi drömde om. Afrika har fått kulturell status. Svensk publik är väldigt kunnig, känner till musikstilarna och artisterna, som älskar Sverige. Men det finns mycket kvar att visa upp, säger Teshome Wondimu som inte behöver skrika lika högt längre, marknadsföra lika hårt.