Thomas Rusiak har bott i samma hyresetta på Bergsunds strand i Hornstull i 16 år. Det kombinerade sovrummet och musikstudion­ är ­inrett med indiska möbler, vinyl­skivor, några tavlor av graffiti­målaren Cazter, en stor klädhög och doftar av rökelse. Hans vän och kollega André ”Pee wee” Möllerfors reser sig från sin pall, välkomnar och ­erbjuder något att dricka.

– Det finns Jack Daniel’s och vatten, eller vill du ha kaffe?

– Nej, kaffet är slut, säger Rusiak.

Det blir vatten.

Rusiak sitter och bläddrar bland sina skivor, duon ska dj:a på stamkrogen Judit & Bertil senare på kvällen och Rusiak har just bläddrat förbi deras första gemensamma låt: ”It’s all good”, b-sida på hiphopgruppen Sherlocks självbetitlade ep från 1996.

– Eller gjorde vi Natural Bond-låten först, ”Ill Caucasians”? funderar Pee wee. Det var en svinbra låt som försvann i ett studioinbrott, de snodde rullbandet.

– Vi hade det som ett sidoprojekt och kallade oss Natural Bond, ­säger Rusiak.

Tack vare Petter blev Natural Bond ett av hiphop-Sveriges allra mest legendariska grupper trots att de aldrig släppte mer än enstaka­ låtar. Redan när gruppen bildades för 15 år sedan hade Rusiak och Pee wee funnit varandra.

Vintern 1993 var Thomas Rusiak 17 år och kom inte in på den populära reggaeklubben Swing-A-Ling på Enkehuset på Norrtullsgatan i Stockholm. En kompis introducerade honom för den fyra år äldre Pee wee, tyckte de var lika varand­ra, och föreslog att Rusiak skulle låna ett id-kort av sin nye vän. Sagt och gjort.

Funkade det bra?

– Ja, för fan! Sen tjackade jag ett falskleg av han, vad hette han, Dudu? Då var jag 18 och snubben på legget var 24. Men Frasse på Fasching, Mauro Scoccos brorsa, snodde det. Han var känd för att sno folks leg.

– Han är badvakt nu, på Medborgarplatsen, ler Pee wee.

Det blir snabbt en hel massa anekdoter från 90-talets svenska hiphopscen. Kanske har de båda 30-plussarna börjat bli nostalgiska­. Kanske är det därför de till slut har tagit tag i den gamla idén att göra en skiva ihop.

När Thomas Rusiak släppte solo­debuten ”Magic villa” år 2000 gjorde han braksuccé. Singeln ”Hiphopper” blev sommarplåga men albumspåret ”Fire walk with me” satte ännu större avtryck. I alla fall fysiskt; låtens båda rappare har tatuerat in refrängen på sina under­armar. ”Ru, I’ll walk the fire for you”, står det på Pee wees vänsterarm. ”Pee, I’ll walk the fire for you”, svarar Rusiaks höger. ”Magic villa” sålde i nästan 90 000 exemplar men Thomas Rusiak brände det mesta på musik­videor. Tre år senare – just när luften gick ur skivindustrin – släppte han den långt mer svårtillgängliga ”In the sun”, ett slags psykedelisk rockskiva.

Sedan försvann han in i Horns­tullsdimman.

Först nu kom deras gemensamma singel, ”Black shadow”, under nya namnet Still Pee & Ru. Duon är i full gång med att spela in ett kommande album och spelar upp ett antal smakprov. Det låter som en uppdaterad version av musiken de gjorde med bandet Sherlock i slutet av 90-talet – inte gnällgubbigt utan snarare ömsint tillbakablickande utan att för den delen hävda att allt var bättre förr.

De stora studiohögtalarna dunkar på hög volym och genom den öppna balkongdörren studsar det ekande ljudet över innergården. Det är tur att grannarna är toleranta.

– Ja, jag har blivit lite av en huskatt, husets musiker liksom. ”Han den där hiphoppern”. De har vant sig och det är förvånansvärt få klago­mål. Fast en gång kom en dam två trappor upp och bad mig stänga av, när jag hade nött samma basslinga några timmar för mycket­, säger Rusiak.

– Och under en efterfest ropade någon på gården: ”Thomas, gå och lägg dig!” flinar Pee wee.

Bästa betyget på att den nya musiken funkar gav grannen som spelade ”Black shadow” på högs­ta volym samma dag som videon släpptes.

Videon är en enda lång svepning över ett långbord fyllt av mat-, sex- och spritorgier. I mitten sitter Rusiak och Pee wee och längst bort i högsätet ”Dimman”, som äger krogen Judit & Bertil tvärsöver gatan, där Pee wee jobbar på kvällarna och som nu också startat ett skivbolag som ger ut skivan.

– Det känns naturligt, och jag har ju jobbat i musikbranschen länge så jag bidrar med viss kunskap, säger Pee wee.

Baren har annars varit mest känd som skådeplats för en sentida­ svensk politikskandal, då stats­minister Reinfeldts högra hand Ulrica Schenström satt med TV 4-reportern Anders Pihlblad en blöt journatt och sedermera fick sparken. Umgänget fångades på en smått klassisk paparazzibild som DN-fotografen Emma Johansson gjort en cover på här ovan.

Judit & Bertil fungerar bra som illustration av Hornstulls förändring från knegarstadsdel till hipstermecka. För några år sedan beskrev Anders ”Moneybrother” Wendin sin kärlek till området: ”Det är den enda tunnelbanestationen i innerstaden där man inte känner att man måste torka av sig fötterna när man kliver upp.”

Det har hunnit hända en hel del sen dess, kvarterskrogarna och kaféerna har blivit trendigare och vi är många utsocknesmänniskor som flyttat hit.

Pee wee – som bor några nummer längre bort på Bergsunds strand – och Rusiak har sett gentrifieringen på nära håll.

– När jag flyttade hit var det nästan bara småbutiker. Nu ska det bli galleria och många av dem tvingas bort. Ett tag talades det om en salu­hall, det hade varit häftigt och visat att man förstått vad som är unikt för Hornstull. Men nu läste jag i Södermalmsnytt att det ska bli en food court i stället. Som om man inte kan åka en station till shoppinggallerian i Liljeholmen om det är vad man vill ha, säger Rusiak.

Men de är måna om att markera att det fortfarande är väldigt trevligt här, att alla nyinflyttade skapat en levande stadsdel och att det verkligen inte var så värst mycket bättre förr. Fast Pee wee har en invändning till innan vi är klara med diskussionen:

– Jag är i och för sig nästan aldrig öster om Långholmsgatan men det känns ju lite typiskt att en surdegsbagerikedja har öppnat där. Det hade nog inte fungerat för tio år sedan.