Medieskugga och publikkaos på samma gång. DN:s Calle Fleur möter den vildsinta elvamannagruppen Hoffmaestro & Chraa, älskad av folket men avskydd av kritikerna.
Det är en mild sensommarkväll - och det råder kaos. Den 10 september 2010 trängs 15 000 personer framför stora scenen på Gröna Lund i Stockholm. Utanför järngrindarna, som personalen har tvingats stänga av säkerhetsskäl för första gången på mer än ett decennium, står ytterligare 4 000 personer och stampar. Några försöker hoppa över grindarna och extra polispatruller kallas till platsen. Det ligger en påtaglig spänning i luften.
Folkmassan har samlats för att se Hoffmaestro & Chraa, den elvahövdade underhållningsmaskinen vars rykte växer efter varje avtjänad festivalsommar. De senaste årens slit – några av bandmedlemmarna räknade nyligen ut att snittet ligger på 12,5 spelningar i månaden – har börjat bära frukt. Numera kan bandet livnära sig på sin vilda och dansanta blandning av rock, reggae, punk, techno och country. Med åren har Hoffmaestro dessutom mejslat fram en scenshow som, i svenska mått mätt, är svårslagen i kategorierna intensitet och uppfinningsrikedom.
– Vi har testat en del grejer. När vi skulle spela på Berns byggde jag en linbana och lät en tre meter stor papier maché-korp med blinkande röda ögon åka över publikens huvuden. Det såg jättestudentspexigt ut. Vi balanserar ofta på gränsen till pinsamhet. Ibland slår det över och ibland blir det rätt, konstaterar Jens Malmlöf, Hoffmaestros frontfigur och musikaliske motor, när DN träffar 66 procent av bandet på ett hotell i centrala Stockholm.
Hoffmaestro & Chraa har alltid känt sig styvmoderligt behandlade, för att inte säga ignorerade, av medierna. Och de är vana att bli sågade av kritikerna: en av kvällstidningarna har redan hunnit kalla den nya plattan, som släpps på onsdag, för ”musikalisk mul- och klövsjuka”.
Å andra sidan: Väljer man att beskriva sin musik som ”skank-a-tronic punkadelica”, skriva flåshurtiga hyllningslåtar till Zlatan Ibrahimovic och avsluta tacktalet till fansen i skivkonvolutet med orden ”Puss på era vidriga små stjärtar så längera!” ber man kanske inte om annat.
– Vi är väl medvetna om att vi inte är det mest smakfulla bandet i världen, men det är inte det vi är ute efter. Vi är underhållare, det är därför det har gått så bra för oss. Vi fyller ett tomrum, även om en stor del av svenska journalistkåren tycker att vi är något slags olyckshändelse, säger Jens Malmlöf.
I andra intervjuer har ni ironiserat mycket över det svenska vemodet, att bara ledsna artister med snedluggar får synas i medierna?
– Ja, men folk ifrågasätter ju aldrig det där. Det är så enkelt att komma undan med dåligt musicerande när man står med ryggen mot publiken och låter mascaran rinna ner för kinderna. Då är man liksom automatiskt ett geni, säger John Lindgren, även han sångare och gitarrist i Hoffmaestro.
Varför är det sådan tabu med underhållning?
– Det undrar vi också. Den ultimata känslan måste ju vara att må bra, att garva och ha kul. Det är det vi förespråkar.
Ser man till kaoset på Gröna Lund verkar det uppenbarligen gå hem. Hoffmaestro & Chraa, som säger sig vara ”elva extremt vanliga lirare”, ger fingret åt det svårmodiga kulturetablissemanget och satsar på folkfest i stället. De är i sanning verklighetens band, om ni ursäktar det Göran Hägglundska nyspråket.
Om man ser till era framgångar verkar det som om det svenska vemodet håller på att luckras upp. Vad är ni, fanbärare för glädjen?
– Nej, vi är fanbärare för den skank-a-troniska punkadelican. Det är bara att hata eller älska det, säger Jens Malmlöf.