Intervju: Anna Maria Espinosa

Varför har det dröjt så länge att få ut något eget?
– För det första så är jag en väldigt odriftig person. Jag har aldrig gjort någonting för att marknadsföra mig själv, aldrig lämnat ut en demo. Jag har haft tur, helt enkelt. Jag var med i Moder Jords Massiva, någon hörde mig sjunga, jag hamnade i Club Killers där det var många redan kända och etablerade artister som gästade och genom dem fick jag jobb på andra ställen.

Var du kanske inte så intresserad av att göra solokarriär?
– Det har alltid varit en dröm att få göra något eget, men jag skriver inget själv, och jag trodde länge att man måste skriva eget material för att vara ”på riktigt”. Jag lade sådan prestige i det, och det var först när jag blev tillsammans med Jari (Haapalainen, svensk superproducent) som jag förstod att det inte alls var så. Jag har ett behov av att sjunga, men skriva, det är … det är skittråkigt.

Finns det en trygghet i att inte skriva själv? Om det går åt helvete så kanske man då kan säga ”Det van’te jag!”.
– Gud nej, tvärtom. Jag är helt övertygad om att materialet jag fått är skitbra och att det är jag som då förvaltat det dåligt. Jag tycker alla låtarna är råstarka.

Var det låtar du ville ha med som ströks?
– Jari och jag har ju inte helt samma smak, om man säger så. Det var många skitbra låtar som inte platsade, för de måste ju fungera ihop som en helhet. Vissa personer som inte kom med är människor som står mig jättenära, som Kajsa (Grytt, gudmor till Anna Marias son Astor) till exempel, det var skitjobbigt att hennes låt inte kom med. Men jag hade bestämt från början att Jari skulle ha det slutgiltiga ordet. Det går inte att kompromissa om allt och jag litar på honom. Det enda jag sa till Jari, som han var införstådd med, det var att jag inte ville göra en indieskiva.

Är det tack vare Jari som det blev en skiva över huvud taget?
– Ja, det är det verkligen. Och det var helt självklart att det var han som skulle producera även efter att det tog slut. Det är klart att det var skitjobbigt precis efteråt, men ett halvår senare hade vi båda gått vidare, och det var det som behövdes för att vi skulle kunna jobba tillsammans igen. Vi funkar så bra ihop i musiken, vi går i gång på samma grejer.

Finns det en hemlig musikerklubb på Söder som gör hemliga saker med varandra? Jag tycker jag alltid ser samma klick på fik, på krogen och sedan i foldern på varandras skivor.
– Haha, exakt så där tänker jag om er mediefolk! Det är den bilden jag har av er, att ni alla hänger med varandra… journalisterna, musikskribenterna, skivbolagsmänniskorna. Jag är inte med i någon ”klubb” så där, jag är ensamstående med barn så jag har inte tid att fika hela dagarna. Men jag spelar med dem däremot!

Jag tycker moderskapet handlar mycket om längtan. Längtan efter barnet kontra längtan efter allt det roliga som man inte kan vara med på.
– Det är ju så jävla jobbigt att höra hur roligt andra har haft det i ens frånvaro! Men från att ha haft svårt att avstå från saker och hantera ensamhet, så har jag börja tycka att det är okej. Och jag är ju aldrig riktigt ensam, för Astor är ju där. Jag lever ett skönt svenneliv nu, och jag gillar det. Det levde jag inte innan. Kan man säga. Men det är klart, jag tycker det är jätteroligt att vara på Spy Bar till klockan fem när det går.

Jag tycker jättemycket om låten ”Sparrow” på skivan. Du låter lite... eeh, Abba?
– Haha ja, det är så många som säger det! Att jag låter som Agnetha. Det sa Kajsa till mig för typ fyra år sedan, och jag tyckte hon var så himla taskig. Men sedan så ändrade jag mig, Agnetha har ju en jättefin desperation i rösten.

Vad har du själv haft för hjältar?
– När jag växte upp så var det Debbie Harry och Cecilia Nordlund i Souls. Nick Cave, Scott Walker, jag gillar stora gester.

Vad lyssnar du på i dag?
– Jaa... Fleetwood Mac och Fleet Foxes gillar jag, jävlar vad stämsång är fint. Och Markus är bra. Jag tycker Markus Krunegård är den mest äkta artisten man kan tänka sig i ett par skor.