Som Fever Ray gör The Knifes Karin Dreijer suggestiv, schamanistisk pop. Nu spelar hon i Stockholm.
Om Depeche Mode skivdebuterat i dag hade de sannolikt varit Myspace-kompisar med Fever Ray. Men feberstrålen själv – Karin Dreijer har aldrig lyssnat särskilt mycket på syntpoppionjärerna. Inspirationen till den mörka och intensiva solodebuten kom snarare från experimentella rocktolkningar av indiansk musik och det långsamma tempot i Jim Jarmusch psykedeliska westernfilm ”Dead Man”. Albumets mest schamanistiska ögonblick uppstår när Dreijer sänker tonhöjden på sin egen röst och blir den elektroniska popvärldens svar på – om inte Barry White, så åtminstone Marvin Gaye (minus soulfraseringarna).
Vem har världens coolaste androgyna röst?
– Jag har lyssnat mycket på Klaus Nomi, (tysk syntoperasångare och 80-talsprofil som inspirerat bland andra Morrissey). Han kämpade för att hitta ett register som sträckte sig mellan manligt och kvinnligt, och lyckades verkligen sudda ut gränserna, säger Karin Dreijer på telefon under en reppaus.
Hon utlovar sex personer på scen, massor av maskiner, ambitiös scenografi och massiva rökmoln. Arbetsschemat är tufft med tanke på att hon inte verkar ha sovit på ett år. Efter turnén fortsätter arbetet med syskonen Dreijers Darwin-opera som har premiär 2 september på Det Kongelige Teater i Köpenhamn, och sedan väntar en ny The Knife-skiva.
Vad tycker dina barn om ”Fever Ray”, jämfört med The Knife och Honey is Cool?
– Vi lyssnar aldrig på min musik hemma. Just nu är det bara Markus Krunegård som gäller. Där ligger jag i lä.
Fever Ray, Kägelbanan, Mosebacke torg 1–3 t Slussen, torsdag 26 mars kl 20.30.