Laleh Pourkarim kommer till Gullmarsplan med två cykelhjälmar i famnen. Under hösten är hon ute på soloturné, bara hon och en ljudtekniker, och jag ser genast en bild framför mig: Laleh och en sån där liten ljudgubbe på en tandemcykel genom Sverige, hon längst fram, med gitarr i fodral på ryggen och leende i sin cykelhjälm, ljudgubben stretande på sadeln bakom och behärskat butter i sin; han måste ju hålla koll på det mixerbord av osannolika proportioner som bristfälligt surrats fast i kärran som dras efter tandemcykeln.
Hjälmarna har nu en enklare förklaring – Laleh tog med sig en när hon gick hemifrån, den andra satt redan på pakethållaren på cykeln (inte tandem) som stod parkerad nere på gatan. Men om någon svensk artist skulle få för sig att cykla landet runt känns Laleh som en av de starkare kandidaterna.
Den bild av henne som landets mer respekterade musikkritiker raljerande målar upp är inte sällan den av en självutnämnd allkonstnär, en sorts gränslöst naturbarn ”fritt” i ordets mest patchoulidoftande bemärkelse. Andres Lokko har författat ett par SvD-krönikor på ämnet, och när Jan Gradvall recenserade Lalehs senaste skiva ”Me and Simon” i DI Weekend tidigare i år förklarade han: ”Laleh framställer sig aldrig som en vanlig, uppmärksamhetstörstande popartist, utan som ett motvilligt väsen som kanaliserar sina inre känslor.”
Vi ska återkomma till det. Men först: soloturnén.
– När jag turnerade i somras var maskineriet runt det hela så stort. Jag kände att det kunde vara kul att göra tvärtom, och bara åka runt själv med en ljudtekniker. Det är den största skillnaden. Och att jag har repeterat lite mer än vanligt för denna konserten, vanligtvis har jag ju ett band med också.
Kommer du närmare publiken på den här typen av spelningar?
– Bokstavligen gör jag ju det, scenerna är mycket mindre på den här turnén och jag känner en tydligare gemenskap. Men det finns en närhet i att stå framför 15000 personer som klappar händerna och sjunger med också. ”Vi är här” är starkare än ”jag är här”.
Du har sagt i intervjuer att du är kontrollfreak. Jag har dessutom hört ett rykte om att du kan vara en diva när du är ute på turné.
– Haha, roligt! Jag borde kanske bli lite mer divig. Om någon tycker att jag är det så är det nog mer en personlig grej. Jag är ganska noga med vilka jag jobbar med, och jag vet vad jag vill. Jag kan ju de tekniska delarna och i stället för att gnälla om att ”nåt är fel med ljudet, hjälp mig” så säger jag ”ta ner den här frekvensen”.
Du har bott i Skellefteå de senaste åren. Men du kom till intervjun på cykel. Var bor du nu?
– Just nu delar jag en lägenhet med en kompis i Björkhagen. Jag har turnerat större delen av året och då kan Stockholm vara en bra bas. Man får ju inte flyga längre, för miljöns skull. Om jag bodde kvar i Norrland skulle jag vara tvungen att sitta 18 timmar på tåg fram och tillbaka till varje spelning och det kan jag inte just nu, känner jag. Allt har sin tid, man kan inte alltid trippa på tå runt stränder och vara poetisk. Dessutom älskar jag att turnera och träffa folk. Men kan man aldrig riktigt flytta ifrån Norrland, när man väl bott där stannar det liksom kvar. Man vänjer sig vid mycket skog. Ska jag köpa ett hus så måste det ligga nära naturen. Kanske en bondgård i Järna, vem vet?
Det verkar finnas tendenser till en sådan rörelse i samhället nu. Tillbaka till naturen?
– Tycker du? Jag hoppas det. När jag åkte till Norrland för ett par år sedan var det för att göra två musikvideor. Sedan frågade de jag gjorde videon med om vi inte skulle ge oss ut och åka långfärdsskridskor. Så jag blev kvar där. Jag har alltid haft en sådan längtan efter naturen. När jag växte upp var det något man såg i böcker och på tavlor. Och nu fick jag det helt plösligt serverat framför mig, med dalar och berg och massor av snö. Varför har vi inte alla på oss blå skoteroveraller och bara rullar runt i snön på väg hem med barnen från dagis? Jag har åkt skidor, snowboard, ridit häst, vandrat och gjort allt sånt som jag inte fått göra tidigare eftersom jag växte upp i höga hus i stan.
– Det är lite som när man surfar, man måste anpassa sig efter vågen. Jag försöker släppa tanken på att jag kan styra mitt liv, jag vill bara njuta av det och strunta i kontrollen som det innebär att tänka på alla krav vi matas med redan som barn. Stor lägenhet, stor bil och så vidare.
Musikskribenter har hävdat att du tagit på dig en naturbarnskostym, och att du framställer dig själv som mycket mer obrydd av popstjärneliv än vad du faktiskt är.
– Jag är ju den jag är. Genom alla tider har människor etablerat system som vi förväntas leva efter. Till exempel har du ungefär samma kläder som fotografen här bredvid, du går inte omkring i en klänning från Ghana på sommaren, eller hur? Samma sak gäller mig, jag påverkas också av vår samtid. Men eftersom samtiden är så ombytlig – tänkt bara på 80-talet – så är den ingen vidare referenspunkt för vad något eller någon är. Hade vi bott på stenåldern hade man skrivit att jag var värsta bratten som har skor.
– Sedan fattar jag ju att det är töntigt att prata om sånt som jag gör nu, om naturen och så vidare. Men det är så jag känner. Man kanske kan likna det vid en högstadieskola. Visst hängde jag med coola gänget på högstadiet men jag blev ändå kär i den tystaste hårdockskillen eller mest insnöade elektronicakillen längst bak i klassrummet. Därifrån är det tråkigt att gå och försöka bli kompis med rätt musikjournalister.
I somras spelade du på en stödgala för demokrati i Iran, och på din hemsida kommenterar du även följderna av det iranska valet. Men det du skriver är nästan fritt från andra ställningstaganden än att demokratin ska respekteras.
– Demokrati vore en enorm framgång och det är ett stort ställningstagande i den frågan. Jag hoppas få åka dit en dag och ge en konsert, det vore coolt. Senast jag var i Iran fick jag gå in i ett rum, kanske femton kvadratmeter stort. Det hade staplar från golv till tak med tidningar som min pappa skrivit i. Underjordiska tidningar, och mitt i allt detta var jag född och på flykt ända sen dess, så hela mitt liv är ett enda ställningstagande. Allas liv är ett ställningstagande.
Det sägs ofta om dig att du är ”politisk”, men du har aldrig engagerat dig i något parti?
– Man kan ändå vara politisk. Jag vill inte att jag eller nästa generation ska fastna i samma dialoger som våra föräldrar fastnat i. Tv-programmet ”Debatt” visar väldigt väl hur vårt politiska klimat ser ut, man måste vara snabbtänkt innan någon avbryter. Men är det verkligen så vi människor vill kommunicera? Aldrig ta tillbaka, aldrig förändra oss? Alla kan inte vara snabba och rappa i käften. Suck. Nu är jag helt slut. Är vi klara nu?
Laleh, Scalateatern, Wallingatan 32, t Hötorget, måndag och tisdag 19–20 oktober kl 19.30.
Mer läsning: Lalehs bästa ställen i Stockholm.