DEN 9 JANUARI 2007 FIXAR klädmärket Tiger modevisning i Gamla tryckeriet i Alvik. Tidigt på kvällen, innan folkmassan hittat dit, jagar fem vimmelfotografer efter kändisvillebråd men hittar mest några illa klädda journalister, lite branschfolk och hamnar i kollektiv extas när Eva Röse dyker upp i folkdräkt. Skådespelerskan räddar kvällen och får glatt finna sig poserande bredvid den ena okända personen efter den andra. Tjugo meter därifrån står en ensam kille i baren. Han putsar glas, blandar drinkar och tar hand om disken. Han driver en cateringfirma som hyrts in för kvällen. Han är också festens allra största stjärna, eller åtminstone den ende i salen som haft en superhit det föregående året. Men ingen av fotograferna verkar känna igen Mange Schmidt där han står i sitt förkläde.
– Ja, jag kommer ihåg den kvällen. Men jag tror inte att jag har synts på ett sådant sätt att folk känner igen mig. Och så är nog tanken bisarr, att det skulle vara jag som står i baren, folk tänker inte ens att det är möjligt. Många gånger kommer folk fram och säger ”fan vad du är lik han Mange Schmidt”. ”Ah, jo, det har jag hört”, säger jag då.
Du mörkar?
– Nja, jag brukar skämta lite och säga, ”ja, fan, det är skitjobbigt att vara lik den idioten, typiskt att man ska förknippas med honom”. Sedan brukar jag faktiskt erkänna att det är jag, då kan det bli lite hallaballo. Men oftast känner de inte igen mig, eller så visar de inte att de gör det.
Är det en Stockholmsgrej?
– Kanske. Oftast kan man se att man är igenkänd fast folk försöker att inte visa det.
De råkar ta en sned mobilbild på sin kompis som råkar stå bredvid dig?
– Lite så. Men mest tror jag att de inte kopplar att det skulle kunna vara jag.
VI TRÄFFAS PÅ Floras kulle i Humlegården i Stockholm. Här har han stått i baren de senaste tre somrarna, men i år tar turnerandet så mycket tid att han inte hinner. Han hälsar glatt på gänget som förbereder säsongsstarten – efter midsommar ska allt vara klart – och säger gång på gång att han tycker att det blir väldigt fint. Det är ett k-märkt hus med sommarstugekänsla, ”här serverar man i shorts och badtofflor”, säger han och verkar lite ledsen över att det inte blir några pass i år. Länge gick artister nästan bara ut på söndagar, för att undvika bröliga svennar som då låg och sov inför arbetsveckan. Mange Schmidt kombinerade under flera års tid musicerandet med bartenderarbete, trots risken att bli behandlad som en sorts avdankad dokusåpadeltagare på heltid.
– Det kan vara jävligt jobbigt att vara bland fulla människor som känd person. Men jag har ju varit full själv ett par gånger … Dels har jag jobbat i bar så länge och är ganska van, dels har jag ju egen erfarenhet. Det är inte så svårt att ta sig ur de presumtivt jobbiga situationerna, men ibland är det jobbigt, när folk kommer för nära, skriker och rycker i en: ”Ööh, du ska va med mig!” Och så har man plötsligt snus i hela ansiktet.
– Men i baren har jag konstigt nog klarat mig nästan hundraprocentigt från sådana situationer.
BÅDE BARTENDERYRKET OCH liveartisteri kräver en del. Man ska vara lyhörd för kunder/publik, man står i centrum och framför allt: man kör på samma sorts adrenalinrusch en hetsig kväll.
– Ja, så är det, det var ganska bra beskrivet. Om det är riktigt mycket att göra kopplar man liksom bort. När man står på scen har man ingen möjlighet till eftertanke. Man kan bara se framåt, man blir nästan bortkopplad från tankeverksamhet – man bara rullar på. Alltid annars försöker man ha något slags …
Treårsplan?
– Ja, eller åtminstone tresekundersplan. Man analyserar vad man precis gjort och tänker på vad man säger innan man pratar. Det där försvinner när man står på scen, då gäller det bara att ha rutin och köra på, det är upp till bevis där och då. Lite så är det också att jobba i bar. När det är väldigt mycket att göra får man gå in i något slags ”nu kör vi-läge” och göra det bästa av det. Och både att stå i bar och att stå på scen är saker som blir enklare, roligare och förhoppningsvis bättre ju mer rutin man har.
VI GÅR TILLBAKA fyra fem år. Mange Schmidt står i baren på numera nedlagda lyxindiern Annakhan på Riddargatan samtidigt som han med skivan ”Greatest hits” – där han tagit klassiska amerikanska hiphoplåtar och med humor översatt till svenska – blir en snackis bland Stockholms hiphopintresserade. Delvis för att han som rapintresserad stockholmare känner ”rätt folk” – som DJ Sleepy, Petter, Eye-N-I – och som sprider ordet om hans förträfflighet vidare. Men också för att ingen tidigare har gjort så positiv och chosefri rap på svenska sedan Just D:s storhetstid. Plötsligt står Mange Schmidt och rappar ”Svenne vad, svenne vem?”, en travesti på Jay-Z:s ”Nigga what, nigga who?” och lyckas ha både charm och apati i rösten. Och alla som lyssnar undrar samma sak: ”Är det här skämt eller allvar?” Inte ens Mange själv visste att musiken, det där roliga hobbyprojektet han pysslat med när musikerkompisar haft beats och studiotid över, skulle bli hans yrke.
– Det var lika svårt för mig att veta det. Det började definitivt som en rolig grej. Sedan var det så pass roligt att vi gjorde ett album. Det var också roligt, så vi gjorde en video, och en video till. Ett skivbolag var intresserat att släppa, men det var jättemeckigt med rättigheter. Efter jurister hit och dit slutade det med att den inte gick att släppa, inte utan att riskera att Dr Dre skulle stämma mig på tio miljoner kronor.
SÅ "GREATEST HITS" trycktes i strax under 1 000 exemplar för att klassas som demoskiva och undvika stämningsglada amerikaner. Men snacket om Mange Schmidt var i gång och själv hade han fått blodad tand. Sommaren 2006 slog singeln ”Glassig” ned som en bomb och blev landsplåga. Samtidigt kallades Mange Schmidt för ”plojrappare” och hamnade i samma fack som Markoolio.
– Ja, många har kallat det plojrap, men aldrig jag själv. Det är bara för att jag inte rappar om getto och döden.
MUSIKKRITIKERN JAN GRADVALL gav Mange Schmidts senaste skiva ”Känslan kommer tillbaks” högsta betyg i Dagens Industri, kallade honom ”svensk hiphops räddare” – men passade också på att konstatera att Mange Schmidt, liksom Biz Markie och Kanye West, inte kan rappa. Något Mange Schmidt själv har svårt att smälta.
– Jag vet inte … Han gav mig en femma, det var ju skitkul för mig och alla får ju ha sina åsikter och synpunkter. Jag håller inte riktigt med om att jag inte kan rappa, då skulle jag ju inte ha gjort det. Jag tycker att det låter bra, men jag kan ju inte tvinga alla andra att tycka som jag.
Han är inte den enda som hamnat i ett fack han är obekväm med. När rapduon Snook slog igenom med ”Mr Cool” avfärdades de som poprappare. Ingen ville lyssna till att influenserna snarare hette Orup och Peter LeMarc än svensk hiphops heliga kossor Dogge och Ken, och att Snook på så sätt gjort något nytt inom rappen. På samma sätt tvingas Mange Schmidt gång efter annan att försvara sin stil.
– Det går nästan inte att skriva en glad partylåt utan att bli … Jag tror det är samma sak som med komiker, att de får en oseriös stämpel. Vafan skulle det vara oseriöst för? Det är väl precis lika seriöst som allt annat. Det känns som jag hela tiden måste bevisa saker, men jag har insett att det är jättebra gödning för mig.
Går du omkring med ett försvarstal i innerfickan att ta fram när folk liknar dig vid Markoolio?
– Nej, men jag hyser en del agg. Helt seriöst – alla gör sin grej, jag menar inget illa – men om man sätter på Markoolios skiva och sen min skiva, vad är det som är så jävla likt med det? Det är bara skitsnack. Jag blir lite arg och irriterad ibland, men … ”Action speaks louder than words”, jag kämpar på. Mitt förra mål var att bli bättre live och det har jag verkligen blivit.
Live spelar han med några av de där
gamla hiphopkompisarna: Thomas Rusiak och DJ Viet-Naam. Häromveckan fick de lysande recensioner efter en spelning i Arvika. När Mange Schmidt rabblar sina bästa konsertkvällar är det gigg i mindre städer som dyker upp – Enköping, Karlstad, Huskvarna.
Är det lättare att få kärlek utanför Stockholm?
– Mm. Det är det. I Stockholm ska det vara gratis inträde, gratis öl, folk kommer försent, de förväntar sig en massa gästartister. Det är skitkul att uppträda i huvudstaden för folk man känner, men det är fan inte samma ”love” som på landet.
Du som känns så himla stockholmsk?
– Ja, det är jag ju också. Jag är uppväxt där borta (pekar mot Odenplan). Jag är jävligt stockholmsk. Jag vet inte vad det beror på men jag vet att det är likadant för många andra artister. Jag tror att utbudet är så stort. Samma kväll är det fem sex andra konserter, dessutom var de på två spelningar tidigare i veckan och förresten öppnar en ny bar. Det är så stort utbud och inte så mycket människor.
I Karlstad är man mer svältfödd och laddar inför en konsert i en vecka?
– Jag tror det. Så all kärlek till landet, alltså.
– Men det är inte publikens fel, eller ansvar. Det är mitt ansvar att dra dit folk.
Självinsikten är stor. Men så siktar han också mot toppen. När nu förra målet är uppnått har han hittat ett nytt.
– Jag vill ju att det ska sluta med att alla människor tycker att jag är svingrym. Det är målet. Då har man alltid något att sträva efter.