”Volare – ååååååååååååååå! Cantare – åååååååååååååå!”
Nej! Det är inte Gipsy Kings som skrivit den men de gjorde lycka med sin rumbaversion på 80-talet. Inte heller skrevs den vare sig för Umberto Marcato eller Lasse Lönndahl, som spred den över Sverige under slutet av 50-talet och början av 60-talet. Och över landet befinner den sig fortfarande – ”Volare” måste vara en av världens mest efterhängsna låtar, det finns väl knappast någon, oavsett ålder, som inte åtminstone kan refrängen.
I år fyller ”Nel blu dipinto di blu” som det italienska originalet heter, femtio år. Den komponerades av Domenico Modugno, urschlagerns fader kallad, och han sjöng den i Eurovosionsschlagerfestivalen 1958. Den kom trea. Vinnaren har alla glömt i dag men ”Nel blu dipinto di blu” spreds snabbt över hela världen, översattes till hur många språk som helst, fick två Grammy-pris i USA. Och glömdes aldrig.
– Jag har frågat människor i alla åldrar, och alla kan åtminstone sjunga refrängen, alla har den i bakhuvudet, säger Monica Jakobson Dikanski på Kulturhuset i Stockholm. Hon ansvarar för det italienska gästspelet med det åttamannaband som hyllar Domenico Modugno där i kväll, med sångaren Peppe Servillo i centrum.
– Det är rasande bra musiker som gör den här hyllningen, säger hon.
– De blandar jazz och rap och improvisation med lite italienskt femtiotal och Fellini. De broderar och jag vet inte till mig av lycka.
– Pianisten Rita Marcotulli och basisten Furio Di Castro är två av världens främsta jazzmusiker. Hon spelade på Fasching för inte länge sedan, han tog initiativet till den här hyllningen tillsammans med Peppe Servillo, som är en mycket teatralisk sångare.
Servillo sjunger annars i den italienska kultgruppen Avion Travel, en rockgrupp som alltmer glidit över till den alternativa sfären.
Domenico Modugnos produktion är enorm, men med undantag för ”Volare” och ”Ciao ciao bambina” är den okänd i Sverige. Dock inte i Italien där Modugnos sånger ständigt omhuldas, liksom på många andra håll i världen.
Han hade också en kortare filmkarriär, och under den sista delen av sitt liv – han dog 1994 av en hjärtattack, bara 66 år gammal – blev Domenico Modugnos engagerad i det italienska radikala partiet. Som kongressledamot för Turin stred han bland annat mot den inhumana behandlingen av patienter på italienska mentalsjukhus.