Det svenska skivbolaget MNW fyller 40 år. Det var 1969 som de gav ut sin första skiva: ”Tigerkaka” med det okända bandet Gunder Hägg. MNW blev den svenska proggrörelsens flaggskepp med artister som Hoola Bandoola Band, Nationalteatern och Södra Bergens Balalajkor. Senare ömsade bolaget skinn och gav ut artister som Eldkvarn, Wilmer X, Tant Strul, Peter LeMarc och Stefan Sundström.
En som var med från första början ute i Vaxholm var Lorne de Wolfe, senare i Contact och Hansson de Wolfe United. Det började med att en akademiledamot blev utslängd från sitt hem av några spelsugna tonåringar.
– Jag, min bror Lynn och en kompis, Bo Anders Larsson, höll i mitten av 60-talet på och gjorde lite låtar. Så fick vi höra att Per-Olof Sundmans (författare och akademiledamot som gick bort 1992, reds anm) son Sverre hade en bandspelare. Han ordnade fram ytterligare en bandspelare och ett mixerbord. Men var skulle vi vara någonstans?
”Vi kan hålla till hemma hos mig”, tyckte Sverre.
Badrummet blev ekokammare, sovrummet blev sångdelen, i korridoren stod trummorna och i vardagsrummet stod mixerbordet. Så pappa Per-Olof Sundman fick flytta ut till ett litet hus på tomten och sitta där och skriva.
– Man kan säga så här: utan Sverre Sundman inget MNW. Han var drifitig och teknisk. Som tur var var han inte direkt musikalisk så vi fick stå för låtmaterialet, säger Lorne de Wolfe.
Men det var inte hållbart att Sundman senior inte hade tillgång till sitt hus, så föräldrarna försökte hitta en annan lokal. Det blev fotografen Stig T Karlssons lilla gårdshus på Torgbacken bakom Rådhuset.
Så det blev att baxa allting dit, bland annat tog de pianot på en hemmagjord släde i snöyran. Där började 1967 den verksamhet som döptes till Music NetWork.
– Det var inte så stort. Så när det ringde och de sökte Sverre – han var liksom chefen – då svarade man ”Jag är i studion nu, ska se om han är på lagret” och tryckte på telefonen och lät någon annan svara ”Lagret. Sverre? Han är nog uppe i mixerrummet.”. Vi satt ju alla runt den här telefonen, men folk fick uppfattningen att vi var ett stort företag.
Internationellt skulle det vara, på den tiden fanns det inget som hette progg eller alternativrörelse.
– Vi hade ett popband som hette Tintacs, vi spelade in en singel på engelska som vi gav ut på Amigo. Sverre bombarderade Europas skivbolag med julhälsningar och påskhälsningar och jag vet inte vad. Så frågade han om det var möjligt att MNW kunde komma på besök. Jodå, det gick bra. De trodde kanske att vi var Skandinaviens största skivbolag, så mycket post de hade fått från oss.
– Så jag, Sverre och brorsan åkte till England. Vi hade med oss en fyra, fem låtar på engelska på så kallade lackinspelningar. Vi installerade oss på Rubens hotel vid Buckingham palace och sen åkte vi runt till skivbolagen, bland annat Apple där Peter Asher var chef. Apple ville ha option på våra låtar och Sverre svarade att de skulle ringa vårt huvudkontor på Rubens hotel lite senare. Så vi kastade oss i en taxi tillbaka till hotellet och då hade vi kommit överens om att om Apple vill ha det – då gör vi det själva i stället. Så ringde det och Sverre svarade ”MNW flying office”. Det var från Apple, de ville ha optionen och Sverre svarade bara ”Sorry” och lade på. Vi firade framgångarna med att fasadklättra upp på hotelltaket och dricka gin den natten.
Frågan är vad som hade hänt med MNW om Sverre hade sagt yes. Nu blev det i stället en granne till dåvarande teknikern Bo Anders Larsson som blev först med en skiva, Tore Berger hade ett band som hette Blå Tåget.
Men det är en annan histroia, som säkert går att läsa i boken ”Ljud i Vaxholm”, som kommer att finnas till försäljning på konserten.
MNW 40 år med Blå Tåget, Commando, Nationalteatern och Archimedes Badkar, Strand, Hornstulls Strand, tHornstull, onsdag 14 oktober kl 19.