När Bonde do Roles sångerska Marina hoppade av för att hon tröttnat på att följa tajta turnéscheman blev det också slutet på hennes vänskap med bandmedlemmarna Pedro och Gorky. I stället gjorde den övergivna duon en Pussycat Dolls – det vill säga letade upp Marinas ersättare via en egen show på MTV. Resultatet? Inte en utan två nya sångerskor.
– Ja, det blir ju dubbelt så kul. Mer att älska, som man brukar säga om fylliga människor, säger Gorky på telefon från Berlin.
Han prisar nytillskotten Laura och Anas musikaliska öppenhet och utlovar en ny inriktning som flörtar mer med ny brasiliansk musik (han vill tyvärr inte precisera vilken typ). Mitt i alla partytexter, eftersträvar den vite bailefunk-omtolkaren också ett nytt djup – nåja, ur ett Bonde do Role-perspektiv.
– Förut sjöng vi bara om transvestiter, droger och sex, men nu går vi in lite djupare på transvestiternas livsstil. Vi har till exempel gjort en låt i tre akter om en fattig transvestit. Annars skriver vi som vanligt om det som får oss att skratta.
Ni känns ganska nära 60-talets tropicália-artister i er inställning. Är ni lika kulturkannibalistiska som de?
– På sätt och vis, vi blandar också allt vi gillar och försöker göra något eget, men vi äter inga ben.
Gorkys mamma har inte varit lika övertygad om deras oskuld. Hon var säker på att bandets turnerande med stjärnproducent-dj:n Diplo egentligen var avancerad drogsmuggling tills hon såg en artikel om bandet i Rolling Stone. Pedros mamma har varit desto mer avslappnad och gör gärna vattengympa till debutskivan ”With lasers” – trots de explicita texterna på brasiliansk gayslang.
Bonde do Role har vid flera tillfällen omlokaliserat sig efter att i otaliga intervjuer stönat över hemstaden Curitiba. (Jag som varit där kan intyga att det inte är det första stället man ska åka till om man besöker Brasilien.) Gorky utvecklar:
– Det är en tråkig och fördomsfull stad fylld av separatister som inte vill hjälpa fattigare delar av landet. Så nu bor jag i Berlin och Pedro i Stockholm med sin flickvän.
Pedros flytt och bandets framgångar i Sverige har på köpet fått Gorky att snöa in rejält på svensk musik.
– Jag gillar verkligen Lykke Li, särskilt ”Little bit”, den fastnar i huvudet och känns som den är gjord på 60-talet i sin enkelhet och supereffektivitet. Alla svenska popband, sedan Cardigans och Bear Quartet, har ett speciellt sound som låter stort, och då ska vi inte tala om Abba, Robyn eller Roxette. Jag har faktiskt bilder på mig med Marie Fredriksson. Och Robyn, säger han och ungefär här börjar jag inse exakt hur besatt av svensk musik Gorky är.
Han förklarar trött att han lyssnat sönder de femton skivor hans svenska distributör sist lät honom köpa på Pet Sounds och säger sig vara villig att betala själv nästa gång.
– Folk tror inte på att vi är besatta av Sverige, så vi behöver skriva en låt om er. Kanske den svenska regeringen kunde ge oss tillfälligt uppehållsstånd. Kan ni göra det, jag förtjänar det?!