Från Djursholm till Danvikstull. På torsdag spelar Orup hela sin självbetitlade debutskiva på Debaser Medis. Sebastian Suarez-Golborne har pratat med sångaren om årtiondet då Stockholm fick ett modernt nöjesliv.
”Det här är legendariska lokaler”, säger Orup medan han visar runt i studion på Fridhemsplan. Under 90-talet hette den Cheiron, och var högkvarteret från vilket Billboard-listan attackerades gång på gång med svenskproducerade hits åt bland andra Britney Spears, Backstreet Boys och N Sync. Nu inhyser den skivbolaget Roxy, Orups hemvist sedan 2006. Ett par meter från Orups anspråkslösa studioutrymme står ett sångbås, ”där sjöng Britney in ’Baby, one more time’” kommenterar han förtjust. I bakgrunden strömmar Oskar Linnros ”Ack, Sundbyberg” ut ur en radio på låg volym.

Iklädd J Lindeberg-jacka, jeans och t-shirt med ”Star wars”-tryck känns Orup lite som en förvuxen Lidingö-tonåring (”Du, jag var 18 när filmen kom” säger han) snarare än en av svensk pops åldermän, 51. Han är aktuell med nya singeln ”Tiden bara gick” till vilken Johan Kinde skrivit texten. Under en enda kväll, den 6:e maj på Debaser Medis, ska Orup också spela hela sin debutskiva från början till slut. Skivan som med hits som ”Är du redo” och ”Jag blir hellre jagad av vargar” tog honom från dold tillvaro på Stockholms alternativa rockscen till topplistor och folkparker för 22 år sedan.
– Det har funnits i huvudet ganska länge. Jag har ju levt med de låtarna så länge så jag tyckte att de skulle få ha en egen show, säger Orup samtidigt som han petar i en yakiniku från Roppongi.

Du har så många obligatoriska låtar på en konsert att det inte blir så mycket tid över för annat.

– Det är det som är bökigt med att ha gjort ganska många hits. Jag skulle kunna skriva världens bästa låt och folk skulle ändå säga att det inte går upp emot de gamla låtarna, eftersom de sitter så djupt. Och jag är ju likadan med mina gamla idoler, jag ger dem inte en chans.
Orup har blickat tillbaka tidigare. För ett år sedan var han med på en hyllningskväll till legendariska nattklubben Ritz på Medborgarplatsen. När han sjöng ”Är du redo?” bytte han ut refrängen mot ”Har ni färdtjänst?” till den åldrade publikens förtjusning. Under hela 80-talet var Ritz skådeplatsen för Stockholms långsamma utveckling mot en riktig storstad med åtminstone hjälpligt fungerande nattliv.
– Jag hängde jättemycket på Ritz, Om man gillade ny musik men inte ville hänga på de gamla, saggiga haken gick man till Ritz. Det här var ju en nattklubb, det var lite glassigare och glammigare än andra ställen – en rockklubb som låg på Medborgarplatsen. Från början hette det klubb Malmen och hörde till hotellet. Ofta hade de ganska kommersiella artister som fortfarande hade en undergroundställning, som Duran Duran.

 Orup var inte bara flitig gäst på nattklubben, han var också med i husbandet Nevermindtheorchestra. ”Han bodde praktiskt tagit på Ritz scen” berättar dj:en Micke Goulos som hade klubben Zanzibar på Ritz.
– Vi lirade där varje lördag hur länge som helst. Och vi spelade bara våra favoritlåtar. Det var Steely Dan, Talking Heads och Dennis Edwards ”Dont look any further”, säger Orup.
Så här i efterhand framstår det ni gjorde på 80-talet som en lång kamp mot proggen, speciellt efter att punken bara visat sig vara en förlängning av den.
– Proggen omfamnade punken och förstörde den, tycker jag. I Sverige blev punken bara en vänstervriden revolutionär rörelse. Men i England var det en moderörelse, en konstnärlig rörelse och, på egna villkor, en kommersiell rörelse. Men det fanns ju aldrig här, här slog proggen klorna i punken direkt.
– Alltså, de ägde varenda replokal! De tog hand om varenda jävla kulturstöd och hade sina fingrar överallt. Och sen blev de äldre så då satt de på ledande poster inom kulturförvaltningen. Man kom ju aldrig undan dem!
Och Ebba Grön hade rötter i Nationalteatern och Hoola Bandoola Band …
– Ebba Grön var ju ändå ett vettigt alternativ. De hade bra poplåtar i grunden och Thåström såg jävligt bra ut. De var rätt coola, fast de hade sina...ideal. Det jag tyckte var så coolt med The Clash var att de var jävligt politiska – eller om de kanske bara sa det för att ragga brudar – men samtidigt var de extremt modemedvetna. Det var något vi aldrig sett i Sverige.

I stället var det med banden på skivbolaget Stranded – bland annat Lustans lakejer, Ratata, Reeperbahn – som Orup hittade svensk musik som han gillade lika mycket som hans brittiska favoriter.
– Första gången som jag hörde svensk musik som slagit sig fri från hela proggrejen var Lustans. När de sa att ”kläderna är viktigare än musiken” gick dåtidens journalistkår på det helt.
Håkan Lagher och de andra satte kaffet i halsen.
– Precis. De fattade inte att det var precis det som Lustans ville uppnå, de sa ju så bara för att göra folk arga! Så efter Lustans tänkte jag ”shit, nu kommer allt: man kan skriva låtar och vara cool samtidigt”. Men det hände aldrig riktigt, haha.

 Orup själv hade varit inblandad i musiken sedan början av 70-talet. Först i en tidig upplaga av Magnum Bonum, sedan med Intermezzo (som fick vapenvägrarhiten ”Kom ta mig härifrån”) och tillsammans med bland andra Cia Berg i Ubangi och Thereisnoorchestra. Men de stora framgångarna uteblev. Ubangis skruvade Talking Heads- och Devo-pop blev bara en fotnot i pophistorien. Thereisnoorchestra blev, som han själv uttrycker det, ”sista spiken i kistan” för skivbolaget Stranded.
I mitten av 80-talet var Orup nära att ge upp musikkarriären efter att mer eller mindre etablerat sig som en helt osäljbar artist.
– Det var inte med flit direkt, men lite så var det väl. Man får tänka på att mellan 1980 och 1986 så verkade jag i princip bara i Stockholm och här fanns det tillräckligt många som gillade udda grejer för att man skulle känna att man faktiskt gjorde intryck och betydde något. Så det fanns inte riktigt i min huvud att jag skulle kunna spelas på radio, det var inte så viktigt. Men det var många skivbolag som tänkte ”nej, det där kommer aldrig att funka”.

En som såg potentialen var skivbolagssnillet Sanji Tandan, som signade Orup och gav ut debuten. Publiken svarade direkt, hungriga efter en modern, urban svensk popartist.
Orup skilde sig också från de flesta av sina samtida konkurrenter och kollegor. Medan alla andra verkade vilja drömma sig bort till Marrakesh, Genéve eller Berlin fick Orup Stockholm att kännas som världens mittpunkt. Det, i kombination med skamlösa popmelodier och väldigt mycket glimt i ögat, blev nyckeln till framgång.
– När vi startade Ubangi så var svensk rockmusik svår och deppig. Och vi var tvärtom, vi var larviga, vi sydde spermier som hängde i trådar från taket och byggde en scen som såg ut som ett rymdskepp. Vi odlade med flit en anti-intellektuell image och det hade jag med mig när jag blev soloartist. Jag tycker inte om när det blir för svårt och introvert. Det kan ha gått till överdrift åt andra hållet och blivit lite larvigt, men hellre det.

Du skämdes inte för att vara popartist?

– Där ligger en stor del av hemligheten. Vi hade haft rätt ont om riktigt seriösa popartister. Vi hade gott om de som sjöng tralalala-refränger, och så hade vi de som var uppfyllda av sin egen seriositet. Men vi hade haft rätt ont om artister som gjorde ren popmusik men tog det på allvar. Mauro (Scocco), Lustans, Reeperbahn i bland. Men det var inte många. Jag ville göra något som inte fanns, det blir oftast som bäst när man fyller hålet av det man själv vill höra.

Vad lyssnade på när du gjorde första skivan?

– Första Pet Shop Boys-grejerna, Wham! var jätteviktiga, och Prince, han var ju jävligt stor då. Och jag var inne i en anti-rock-period då. Stock/Aitken/Waterman tyckte jag om.

Minns du exakta ögonblicket när du insåg att du slagit igenom på riktigt?

– Ja, jag var ute på en vårturné 88 i januari. Vi skulle spela på en sporthall i Östersund en lördag eftermiddag klockan fyra och jag tänkte ”hur ska det här gå?”. Men det var 1 500 tjejer som stod och skrek – medan snubbarna stod och surade – och de kunde alla texterna. Det är svårt att uppnå den känslan igen, man blir så absurd att man vänjer sig vi det.
Efter debuten följde ”Orup 2”, som blev en ännu större framgång med hits som ”Då står pojkarna på rad” och ”Regn hos mig”. Utsålda turnéer och tidningsomslag cementerade. Orups plats som folkkär underhållare i cowboyhatt. Orup svarade med att släppa ”Orupean songs”, en engelskspråkig skiva som lät som den hippa jazziga soul som spelades på stamställen som Baby, Tranan och East. Det blev ett av den svenska popmusikens mest spektakulära misslyckanden (som visserligen ändå sålde runt 80 000 ex).
– Jag tyckte det var en bra idé vid den tidpunkten. Min första skiva sålde 180 000, min andra 250 000. Det var skitstort och jag fick en massa spelningar. Men under alla intervjuer hade alla bestämt sig för att jag var den här roliga killen med käcka refränger och cowboyhatt. Vad är det man brukar säga, ”Stackars lilla rika flicka”? Jag hade fått allt jag kämpat för men jag kände att jag var inmålad i ett hörn.

Den skivan låter ungefär som den första sushibiten på East måste smakat, ville du återerövra Stockholm?

– Säkert, det kanske var det. Jag var stor som fan kommersiellt sett men i Stockholm tyckte ingen att jag var ball längre, här är man ju inte ball om man säljer mycket. Jag har alltid varit fåfäng så det stämmer säkert lite.
Efter ”Orupean songs” fick Orup revansch med ”Stockholm och andra städer” och fotbollssamarbetet ”När vi gräver guld i USA”. Efter att ha jobbat med Lena Philipsson fick karriären också en nytändning på 00-talet. Samtidigt har en ny generation tagit Orups låtskrivartradition vidare. Under våren har Oskar Linnros debutsingel ”Ack, Sundbyberg” spelats flitigt på radion. Låten är Orup 2.0, med dramatiska stråkar, snabba soultrummor och en text om att inte riktigt bli accepterad som stockholmare när man kommer från Sundbyberg. Orup är föga förvånande ett stort fan:
– Den är fantastisk. Jag var gäst-dj på Strand i Hornstull för nån månad sedan, då spelade jag den. Och jag gillar jättemycket det han gjorde med gamla flickvännen...Maggio.

Linnros sjunger att han ville vara Sundbyberg trogen och aldrig ”bli som dom från stan”. Hade du samma relation till Huddinge där du växte upp?
– Nä, så har jag aldrig känt. ”Ack, Sundbyberg” visar ju en våldsam men också romantisk bild av uppväxten i Sundbyberg. Och min uppväxt var fan inte särskilt romantisk. Huddinge var inte särskilt snällt mot mig och jag var inte särskilt snäll mot Huddinge. Jag var ganska otrogen. Jag tror att folk ser mig som en stockholmare.