Kvartetten är kompisar från förr.

Stockholmssyndromets Starvin Mar spelade i samma basketlag som Mohammed Ali-Ali redan i 13-årsåldern. Två år senare uppträdde Mohammed Alis första inkarnation Underklassen tillsammans med Stockholmssyndromets Skizz dåvarande Wu-Tang-inspirerade projekt Nemesis Godz på Münchenbryggeriet. Fast vissa gick aldrig upp på scen.

– Nej, det var så lite folk i hiphoprummet så vi satt i logen och rappade ”Nuthin’ but a G thang” i stället. Jag minns verkligen den kvällen, det var helt borta. Regina Lund höll monolog i nån flummig j-a raveutstyrsel, och så hade de masspsykos eller vad heter det, massmeditation och så ett hiphoprum där det inte var något folk, säger en ännu förundrad Skizz.

– Vi och Richard (Skizz) ingick i ett kollektiv på typ 500 rappare, vi var så många att alla inte ens visste om att de var med, fyller Ali i.

Stockholmssyndromet, vilken av Mohammed Alis låtar önskar ni att ni hade skrivit?

Ali (A): ”Put you on the spot!”

Starvin Mar (SM): Min favorit är ”Svartskalle och kriminell”. Rent allmänt har de fett med idéer som inte jag har kommit på.

Skizz (S): Man behöver både Chuck D och Flava Flav.

A: Exakt.

Och vilken av Stockholmssyndro­mets låtar önskar ni att ni hade gjort, Mohammed Ali?

Moms (M): ”Lasta.” Beatet, rappen, allt passar och refrängen sätter sig direkt. De enklaste grejerna är svårast att göra. Jag gillar ”Kommer du ihåg?” också. Förresten, finns det någon politisk undermening i ”Lårparti”? Jag läste det någonstans.

S: (gapskratt). Nej. Däremot tycker jag att den är kreativ med tanke på att den bara handlar om lår.

A: ”Lasta” är tung. ”Må bra” hade jag också gärna gjort. Vi känner igen så mycket i varandras musik. Även om vi är varandras motsatser på många plan är vi fett ärliga i allt vi skriver. Ingen av oss censurerar sig. Vi belyser bara två olika typer av vardag.

M: Och vi är inte så olika att vi inte kan göra låtar ihop. Som ”1” på ”Ett­fyranånstans?”

Vad saknar ni mest på Stockholms hiphopscen?

S: Ännu mer kvalitet. De flesta stilar finns representerade, men nu behövs tio kvalitetsakter av varje.

SM: Ja, och lite mindre akustisk gitarr. Men jag vill inte säga några namn. Folk får göra sin grej.

M: Det är bra att det finns mycket konkurrens, det utvecklar musiken.

A: Fast jag kan tycka att artister är lite för vänliga sinsemellan, det saknas lite tävlingsinstinkt. Lite mer ”du gjorde det här bra, men jag ska se till att min platta blir tio gånger bättre”.

S: Jag saknar fler utstickare som håller en viss standard. Fast jag blir oftare positivt överraskad nu. Som när jag hörde Jaqes mixtejp. Det var riktigt fett, som en tidig Timbuktu. Vi är på väg åt rätt håll.

Och på tal om Malmöhoppet Jaqe, hur skiljer sig Stockholms hiphopscen från andra delar av landet?

A: Jag ser en tydlig skillnad mellan Stockholm och Göteborg. De går alltmer åt westcoasthållet, medan vi är mer New York-influerade.

S: I så fall bor vi på fel kust! Men era grejer känns j-t-inspirerade av 90-talets New York. Känslan, färgerna. Många Norrlandsrappare är ganska naturinspirerade. De kan ha funkiga beats men ljuden är ofta ganska flytande. Det är avslappnat. Och skåningarna är lite mer hetsigt ettriga. Det är väl Danmark-kopplingen.

M: Skånska låter mycket snyggare! Laidback, grymma ordrullningar. Om det är någon dialekt man skulle ha är det skånska.

S: De kan rimma på allt.

A: Glauset, tauget.

Det största missförståndet om svensk hiphop är…

A: Att svensk hiphop inte håller samma kvalitet som andra genrer. Det gäller både medierna och allmänheten.

M: Kolla bara på Grammis som inte kan ge den en egen kategori, utan måste blanda ihop den med dans och soul. Det ger en bild av att det är en genre som inte kan stå för sig själv.

A: Riktigt undervärderat är det. Ta bara ”P 3 Guld 2010” och hur programledaren betedde sig som en apa och gjorde narr av allt. Det var riktigt kefft. Varför ger man inte en fin bild med respekt? Sedan blir de förvånade när det kommer en massa bra musik. Som om det var en överraskning.
Våra föregångare gjorde det jävligt bra, men svensk hiphop har verkligen steppat upp. Med all respekt, jag har sagt det till Salla och Latin Kings också.

Slutligen, vilka är era tre favoritplatser i Stockholm?

SM: Fittja Beach på sommaren för grill och chill. Det är mycket folk, lösa hundar och gokart. Sedan gillar jag Storvreten där jag är uppväxt och Kungsträdgården på sommaren.

A: Jakan, som jag upptäckt genom min tjej. Karlberg, för att det finns ett lugn där som jag inte hittar i resten av stan. Man glider fram och drömmer sig bort. Och så har de bra thaikäk. Som samlingspunkt gillar jag Visättra. Det är fint med alla öden som möts i centrum och växlar historier.

M: Jag säger Flempan och Visättra för textinspiration; Redline Studios i Norsborg för att det är så kul att hänga där och jobba; och Tantolunden för att det är så fint.

S: Jag säger som Marre Fittja Beach, för att det är så soft på sommaren. Barnen badar, svanar glider förbi, det luktar alltid grill och är fyllt av liv. Vi spelade in en video där som aldrig kom ut (till ”Må bra”). Sedan gillar jag Hågelbyparken mellan Tumba och Alby. När jag var liten uppskattade jag alla getter och shit, sen söp jag där som tonåring och nu gillar jag att gå dit med min lilla dotter. Jag och min flickvän hade picknick där en gång när det var syrianbröllop och alla hade så grymma kläder. Som skogsmulle måste jag också säga skogen bakom Storvreten för att plocka svamp. Men om jag ska följa vår image får jag väl säga Rålis, det är opreten­tiöst och alla är där av samma anledning – att dricka och må bra.

A: Du är en fett intressant person, Rickard. Hänger i skogen, lyssnar på hippiemusik och plockar svamp.