Robert Gustafsson växte upp med en dansbandsbuss som granne. I huset bredvid föräldrarnas Skövdevilla bodde en av medlemmarna i Tötas, en tidstypiskt kittad fantasikostymorkester (platå, plysch, skjortkragar som såg ut som blommiga elefantöron) som under 70-talet turnerade folkparksscenerna i södra Sverige. 30 år senare har Gustafsson en egen logotryckt buss.
Dansbandet Rolandz föddes som ett kompisskämt spunnet kring Roland Järverup, Gustafssons lika tafatt som tappert strävande värmländska ungkarl i Killinggängetmockumentären ”Torsk på Tallinn”. Men det var ett skämt som involverade en av landets mest populära komiker; Rolandz blev snabbt upptagna i rikstelevisionen och har något år senare både en skiva och en framgångsrik sommarturné i ryggen. Onsdag 29 juli spelar kvintetten i Hågelbyparken i Tumba.
– Vi i bandet hyser hatkärlek till musiken. Men det är som med allting, även om det börjar som ett skämt hittar man något i det som man kan tycka om. Man blir varm i kläderna, säger Robert Gustafsson på telefon i bussen, på E4:an några mil söder om Stockholm.
Han berättar att han ”lyssnade på 3–4 000 dansbandslåtar, tills öronen blödde” för att vaska fram det 50-tal som utgör Rolandz repertoar.
– Det man fastnar för är de som sticker ut lite grann, som när Lasse Stefanz hänger på sig en steel guitar, eller någon gör en britpoplåt från 1967 med körer. Då händer det någonting, säger Robert Gustafsson.
Kan du sätta fingret på vad det är du ogillade hos de övriga 3 900 låtarna?
– Sångtekniken är en grej. Den är väldigt nasal. Ska man sjunga i fyra timmar blir det så, man smalar av rösten för att orka, och av ren vana tar man med sig det in i skivstudion och så blir det ”dina fina tankarrrr”. Jättekonstiga uttal.
Hur mycket har du varit ute och dansat själv?
– Det händer då och då. Jag slinker gärna in på midsommar och så. Jag dansar alltid foxtrot.
Foxtrot?
– Javisst. Det kan man dansa till allting: Punk, reggae, eurodisco.
Hur är du på att bugga?
– Nja. Jag skulle gärna behärska det. Det ser så snyggt ut när man kan extrastegen och kan ta små steps på stället. Men det får jag aldrig till.
Du kom utifrån och in i det här. Vad har slagit dig tydligast när det gäller dansbandsscenen?
– Av ren nyfikenhet har jag gjort rätt mycket research. Det är en häftig historia, som följer tiden och samhällsutvecklingen. Det började med orkesterdansrestaurangernas band, med storband och blås, och mindre band som spelade på mindre ställen. Flamingokvintetten och Streaplers var popband precis som Tages och Hep Stars till en början. Sedan renodlade de sig mot danspubliken.
Rolandz har, även strikt musikaliskt, fått klart godkänt av den scen de gett sig in på. Kritikern Michael Nystås skriver i Dansbandsbloggen.se att han först var säker på att ”dansbandsironin skulle dras ett varv för långt med en fantasifigur som bräker på värmländska och en samling musikanter i peruker”. Nystås erkände sig snart överbevisad: ”Det är mäktigt, fylligt blås, handklapp, växelsång där Robert Gustafsson likt Håkan Hellström svarar på bandmedlemmarnas körer”, refererar han.
Berömmet förvånar Gustafsson.
– Det är inte för falsksången då? ”Robert är lika spastisk och sjunger lika falskt som Håkan Hellström …”
Rolandz, Black Jack och Arvingarna, Hågelbyparken, Tumba, onsdag 29 juli, kl 20.