Det första jag hör av Natacha Atlas är inte ett melismatiskt ”god dag” utan en avgrundsdjup gäspning. Den brittiskarabiska sångdrottningen har just kommit hem från USA och är lika nyvaken som brutalt jetlaggad. Jag frågar om det verkligen är sant att hon bor i Washington D C som allmusic.com skriver.
– Nej, jag har aldrig bott där, jag har läst så många saker om mig själv som inte stämmer. Internet känns som en enda stor visklek, suckar hon.
Däremot bor hon i en liten by utanför London, dit hon sökt sin tillflykt efter ett halvårs turnerande och en lång tids pendlande mellan London och Kairo.
– Ibland känns det som jag sprungit på ett löpband i flera år. Även om jag älskar mitt jobb har de senaste åren varit så stressiga att jag inte ens vet vad som driver mig längre. Min kille är också musiker och jobbar lika hårt som jag, så vi ska åka på semester till Zanzibar i februari. Jag känner att jag behöver rejält med tid för att få inspiration till nästa skiva, som kommer att bli mer experimentell och poppig än min senaste (retroakustiska ”Ana Hina”).
Samtidigt som Natacha Atlas är medveten om sin stjärnstatus och lätt divaaktigt konstaterar att slagverkaren Khaled Rico slog igenom först efter att ha turnerat med henne, skiner ett totalt omotiverat dåligt självförtroende igenom. Hon berättar att hon redan som tonåring var introvert och blyg.
– Jag visste inte alls vad jag var bra på, förutom bild. Det var först när jag var femton sexton som jag upptäckte att jag kunde sjunga, berättar hon.
Vad har du för förhållande till din egen röst i dag?
– Jag är väldigt självkritisk och ser den inte som en gåva, men för varje ny skiva får jag lättare att lyssna på mig själv. Jag är förundrad över vilken effekt jag har på publiken och slåss fortfarande med mina scennerver – trots att jag hållit på med det här så länge. Men jag hoppas vara avslappnad på torsdag, säger hon och utlovar helt nya Fairouzcovers.