Crashdïet

Sleaze-hårdrockarna hedrar sin döda stjärna

Peter London från Crashdïet är en av de som hyllar Dave Lepard på Nalen.

Foto: Beatrice Lundborg Peter London från Crashdïet är en av de som hyllar Dave Lepard på Nalen.

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Crashdïet

Rest in sleaze

Rest in Sleaze, hyllningsgalan till Dave Lepard, arrangeras för tredje året i rad på Nalen, lördag den 24 januari. Med start kl 17 spelar sleaziga grupper som Vains Of Jenna, Crazy Lixx, Fornicators, Baby Jane och Sister Sin. Peter London från Crashdïet uppträder med det nya bandet Lizzy Pistol and The Transylvanian Transvestites.

 


Om bandet Crashdïet

Crashdïet bildades 2001 av Dave Lepard. De andra medlemmarna Mace, Mary och Kikki lämnade gruppen två år senare varpå Lepard satte ihop ett nytt band med hjälp av basisten Peter London, trummisen Eric Young och gitarristen Martin Sweet. 2005 gav de ut albumet ”Rest in sleaze”. Efter Dave Lepards död meddelade Crashdïet att de skulle splittras. Ett halvår senare ändrade de sig och anlitade den finske vokalisten Olliver Twisted. Med honom som sångare gav de ut sitt andra album ”Unattractive revolutions” 2007. I somras slutade Twisted och nu arbetar Crashdïet på nästa skiva. Vem som blir ny sångare avslöjas inte förrän senare i år.'

 


Sleaze ­metal

Sleaze metal är sjabbig åttiotalshårdrock. Bland stilens mest kända företrädare finns band som Guns N’ Roses, Mötley Crüe och Skid Row. Den som vill höra sleaze i Stockholm går till Pub Anchor på Sveavägen 90, Harry B James på Regeringsgatan 47 (särskilt på fredagar då klubben Crazy Nights håller till i lokalen), Rocks på Hornsgatan 31 och klubben Metal Heart (jämna torsdagar) på Bonden, Bondegatan 1.

På lördag arrangeras ”Rest in sleaze” på Nalen. Det är en gala till minne av hårdrocksbandet Crashdïets sångare Dave Lepard som gick bort för tre år sedan. Men vem var han egentligen? På stans Fredrik Strage berättar.

På lördag arrangeras ”Rest in sleaze” på Nalen. Det är en gala till minne av hårdrocksbandet Crashdïets sångare Dave Lepard som gick bort för tre år sedan. Men vem var han egentligen? På stans Fredrik Strage berättar.

Fyra månader efter Dave Lepards död körde hans mamma Lisbeth från Uppsala till Hard Rock Café i Stockholm. Med sig hade hon ett tittskåp som hon tillverkat själv. Innerväggarna var klädda med leopardtyg, en Okej-affisch med sonens band Crashdïet och skivomslaget till deras enda album ”Rest in sleaze”. Bakom glaset låg hans cowboyboots, en flaska hårsprej och några av silverringarna som han brukade ha på armarna. Lisbeth bad att få tala med restaurangägaren och förklarade sedan att hennes sons tillhörigheter borde ställas ut bland alla de andra rockhistoriska föremålen på Hard Rock Café.
– De hade Joey Tempests glitterbrallor och en massa andra saker. Jag berättade om David. ”Han är värd lika mycket som vilken Kurt Cobain som helst”, sa jag. Och de köpte min idé. De förstod nog att jag var en stolt och bedrövad mamma.


Att delta i sonens värld blev ett sätt för Lisbeth att hantera sorgen. Hon drog i gång den årliga minnesgalan Rest In Sleaze där hon själv delade ut ett stipendium till ett ungt band (2007 belönades Starlet Suicide, året därpå Sleazy Trash). Lisbeth lät till och med tatuera sig, något som hon aldrig hade trott att hon skulle göra vid femtiofem års ålder. På axeln valde hon en leopard, Davids favorit­djur, och runt ankeln en kedja som bröts av, inspirerad av hans låt ”Breakin’ the chainz”. Nålen gjorde inte så ont som hon hade trott.
– Jag är inte den sortens person som skaffar tatueringar. Jag är en vanlig skolkurator. Men jag ville ha de bilderna med mig jämt.
Tre år efter Davids död parkerar Lisbeth sin bil vid ingången till kyrkogården i Uppsala. Det är en mild, grå vinterdag. Hon behöver inte knäppa sin täckjacka med leopardmönstrad krage. För att komma till Davids grav går man rakt fram, sedan till höger vid ett stort träd, men man behöver ingen vägbeskrivning för att hitta rätt. Man behöver inte ens läsa inskriptionen på den runda, leopardprickiga gravstenen (”David Lepard, 1980–2006”) för att förstå vem som vilar där. Graven är belamrad av prylar: trumpinnar, kajalpennor, en flaska Wild Africa Cream-likör med leopardetikett, Mötley Crüe-knappar på ett hjärta, en glittrig diskokula, en burk hårsprej, ett rosa plektrum, en miniatyrjulgran, en liten frihetsgudinna, en dödskalle och ett inplastat porträtt av David som vrålar i en mikrofon. Fans har puffat in handskrivna meddelanden bland gåvorna:

Annons:

”Jag är på väg till min buss nu men eftersom jag går förbi tänkte jag stanna en stund. Jag vill bara säga att jag saknar dig jättemycket och ofta tänker på dig. Kan du inte komma tillbaks? Jessica.”

”Vi sitter här vid din grav och lyssnar på ’Lost horizons’ och tänker på dig. Det är för jävligt hur mycket man saknar dig. Du var raw. The real deal. One of a kind.”

”All Japanese fans respect you. We were so sad because we can’t see you in Japan.”

”Rest in sleaze.”

”Die today live forever.”

Lisbeth gillar inte det sista uttrycket, som många av Davids beundrare använder i sina avskedshälsningar. Hon tycker att det ger en för optimistisk bild av döden. Samtidigt förstår hon hur beundrarna känner inför sin idol.
– Jag minns när Brian Jones i Rolling Stones drunknade. Han var så söt. Och jag blev fruktansvärt ledsen. Det är en tröst att många tänker på David. Men helst av allt vill jag förstås ha honom tillbaka.

Crashdïet 2005: Peter London, Martin Sweet, Eric Young och Dave Lepard. Foto: Micke Eriksson.

Sleaze metal, en sjabbig och stökig subgenre inom åttiotalshårdrock, fick en renässans i början av nollnolltalet. Dels berodde det på Neil Strauss framgångsrika Mötley Crüe-biografi ”The dirt”, dels på att några av de gamla banden återförenades, dels på nya talanger som Crashdïet. Hösten 2005 gav de ut sitt debutalbum ”Rest in sleaze”. Singlarna­ ”Riot in everyone” och ”Breakin’ the chainz” spelades flitigt i radio, i synnerhet den senare som framfördes i en reklamfilm för mobil­operatören 3, där Crashdïet såg så sleazigt dekadenta ut att många trodde att de var inhyrda skådespelare. Sångaren David kallade sig Dave Lepard och var bandets frontfigur. En 25-åring som verkade bestå av lika delar kaxig charm, manisk kreativitet och upptuperat blont hår.
– Davids koncept för bandet var glasklart från början, minns basisten Peter London. Det skulle vara sleaze. Vi älskade framför allt Guns N’ Roses. Han hade tagit namnet Crashdïet från en av deras låtar.
Crashdïet längtade efter Guns N’ Roses försenade album ”Chinese democracy” och diskuterade om det någonsin skulle släppas. De flesta fans hade gett upp hoppet.
– David var mer optimistisk, säger Peter. Varje gång ett nytt releasedatum dök upp, och vi andra bara suckade, skrek han: ”Jaa! Nu kommer den!”


Det Crashdïet som började spela tillsammans i januari 2003 var den andra upplagan av bandet. Den första sättningen hade splittrats en månad tidigare när de övriga medlemmarna hoppade av eller fick sparken av David, beroende på vem man frågar. Han tyckte inte att de var tillräckligt engagerade, eller såg tillräckligt bra ut i eyeliner, läppstift och leopardtajts. Det gjorde däremot hans nya kompis Peter London, en blond, söt klon av honom själv. De andra medlemmarna, trummisen Eric Young och gitarristen Martin Sweet, sleazade David till genom att få dem att sminka sig, gå ner i vikt och dra på sig trasiga strumpbyxor över spandexbrallor. Looken gav genast resultat.
– En av mina vänner fick syn på Crashdïet när de satt utanför Systembolaget på Folkungagatan, minns A & R-mannen Anders Johansson som då jobbade på Stockholm Records. Många hårdrockare brukar hänga där eftersom Estrad musik ligger bredvid och Kelly’s mittemot. Min kompis tyckte att de såg fantastiska ut och frågade om de möjligtvis spelade i ett band. De slängde med håret och sa stöddigt: ”Vadå? Klart vi spelar i ett band.”
Crashdïet knöts till Stockholm Records som såg till att David och Martin komponerade allt hittigare låtar. Det enda som verkade hindra ett genombrott var bandets destruktiva festande.­
– Vi krökade hela jävla tiden. Vi var fulla på möten. Vi söp bort viktiga spelningar. Och eftersom vi sällan repade lät det kuken när vi spelade live, berättar Peter London.
När ett aspackat Crashdïet uppträdde på Rookiefestivalen i Hultsfred drog Martin ut Davids gitarrsladd eftersom han spelade i fel tonart. David kastade ut sin gitarr i publiken, träffade en åhörare i huvudet och ramlade själv av scenen. Efter ett lika katastrofalt gig inför utländska journalister på festivalen Access All Areas i Stockholm fick de en utskällning av sitt skivbolag.
– ”Fan grabbar, tagga ner lite”, fick jag säga, minns Anders Johansson. Jag hade visserligen önskat mig ett riktigt sleazeband, särskilt efter att ha jobbat med A-Teens i flera år, men ­Crashdïet verkade inte förstå att ”sex, drugs & rock’n’roll”-grejen i viss mån var ett skådespel, även för Mötley Crüe.
– Vi älskade ”The dirt”, boken om Mötley, men vi brukade inte erkänna det eftersom det var lite klyschigt, minns Peter London. Journalister frågade om vi använde ”The dirt” som manual när ni startade bandet. ”Nej”, sa jag. ”Vi skriver vår egen äckliga bok.”

Crashdïet inspirerades inte bara av miljonsäljande sleaze som Guns N’ Roses och Mötley Crüe. De avgudade också GG Allin, den amerikanska punklegenden som blev känd för att rulla sig i kroppsvätskor, slå ner sina fans och vara vidrig i största allmänhet. Dave Lepard tatuerade GG Allins motto ”scumfuck” på knogarna. Punkpolaren Gotlands-David, som han delade lägenhet med i Uppsala, byggde en tatueringsmaskin av bläckpenna, synål och sin farfars gamla rakapparat.
– David ville att jag skulle tatuera ”GG Allin” så många gånger på hans ben att huden blev helt svart. Jag skrev det femton gånger innan jag tröttnade. Vi gillade GG Allin väldigt, väldigt mycket, berättar Gotlands-David.
Dave Lepard gjorde många tatueringar med den hemgjorda maskinen. På insidan av sin handled skrev han ”ELITEN”. Det var namnet på en löst sammansatt grupp punkbohemer. Elitens informelle ledare Onkel, en dreadlockad punkare, blev under nittiotalet känd som Bajsmannen på svenska musikfestivaler. Dave Lepard började umgås med honom i tonåren och nådde viss ryktbarhet som Bajsmannens sidekick Leopardmannen. Enligt vissa vänner fick han smeknamnet efter att ha sprungit runt på Hultsfredscampingen i leopardmönstrad regnrock, enligt andra eftersom han bodde i en replokal som kallades Lepran.
– Lepran låg i en betongkällare under Ekebyskolan i Uppsala, säger Dave Lepards skolkamrat Erik Danielsson, numera sångare i black metal-bandet Watain.
– David var en otroligt duktig musiker. Han var också väldigt emotionell, en explosion av känslor, vilket ibland gjorde det lite påfrestande att umgås med honom. Efter ett tag sökte han sig till personer som var lika extrema som han. Det var intressant att träffa dem. De höll på med de absolut värsta punkklichéerna du kan tänka dig.
Inspirerade av GG Allins syn på kroppsvätskor som ett slags nattvard som skulle erbjudas publiken gjorde Eliten allt för att chockera, även när det inte fanns någon publik i närheten. Att skämta om nazism och homosexualitet var populärt.
– Vi bodde tillsammans i Gottsunda, minns Gotlands-David. Där fanns rätt hårda invandrargäng. David gick förbi dem, hårdsminkad med sitt stora blonda hår, och vrålade: ”Sieg heil, grabbar!” Han fick stryk flera gånger. Han älskade att synas och vara störst, bäst och värst. Samtidigt kunde han bli vansinnigt arg om någon kom fram och sa: ”Var det inte dig jag såg naken i Engelska parken?” Han var en exhibitionist som hatade att folk stirrade på honom.
Dave Lepard var noga med att separera sina umgängeskretsar. Därför fick Crashdïet i Stockholm inte träffa Eliten i Göteborg eller hans familj i Uppsala. Peter London var den ende i bandet som deltog i de träskpunkiga övningarna. Det var ett sätt att stärka vänskapen.
– Men vi var inte gay. Och vi var inte nazister. Vi var bara allt som man inte fick vara, säger Peter London.

Hösten 2005 hade Dave Lepard blivit en riktig rockstjärna. Samtidigt sjöng han i låten ”Tikket” att han avskydde berömmelsen: ”I can’t stand to be in the spotlight, don’t like it, never have/The mirror reflecting the street light, in the gutter that’s where I am.” Han oroade sig för att ha svikit rännstensromantiken och punkpolarna genom att göra kommersiell musik – trots att Eliten sa att de var stolta över honom när han syntes på MTV.
Sedan tonåren plågades­ David också av svåra sömnstörningar. Han tog ut en stor del av sina frustrationer på de andra i Crashdïet. Strax efter nyår meddelade de andra medlemmarna i ett brev att de skulle sluta om han inte sökte hjälp.
– Jag älskade David som en bror men det gick inte att lira med honom längre, säger Peter London. Han var manipulativ, han sa elaka saker och han krävde att allt skulle vara på hans villkor.
Skivbolaget hoppades att David skulle ta sitt förnuft till fånga eftersom Crashdïet hade bokats till den viktiga musikmässan South By South­west i Texas. Men han svarade inte på brevet. Däremot sa han till vänner i Uppsala att han hade sparkat de andra i Crashdïet och skulle sätta ihop ett nytt band, precis som han gjort fyra år tidigare. Sedan isolerade han sig i lägenheten i Gottsunda. Han mejlade en ny låt till bandets turné­ledare den 10 januari. Sedan blev det tyst.

Det hände att David försvann i perioder och många trodde att han hälsade på punkgänget i Göteborg. Men de hade inte heller hört något. Till slut bad Davids storasyster en kompis som hade nyckel till lägenheten att titta till honom. Sent på kvällen den 19 januari 2006 hittades hans kropp.
– Jag vill inte berätta hur han begick självmord, säger Lisbeth. Det skulle kunna inspirera andra. Jag försöker verkligen förstå, jag har pratat med alla som hade kontakt med honom på slutet men … ingen vet varför han gjorde det. Jag tror att det var ett misstag. Han var förbannad på grabbarna i bandet. Han tänkte som ett barn: ”Jag ska rymma ­hemifrån så att de får stå där och gråta!” Han glömde att man inte får höra gråten efteråt om man tar livet av sig.
En handskriven lapp ­hittades i lägenheten: ”Varför ska jag leva när ingen annan jävel gör det?” Peter London tror att David var så dramatisk, kaotisk och impulsiv att det ur hans perspektiv inte kändes som om andra människor levde på riktigt. Davids storasyster Felicia håller med.
– Han tyckte inte att vi levde. Han tyckte att vi var maskiner som knegade från åtta till fem. Han sa till mamma: ”Fan, du borde sluta jobba och bara måla tavlor och dricka vin!”
– David var för stor, säger Erik Danielsson. Hans ego fick inte plats på den här planeten. Det är en kliché att säga så om bortgångna rockstjärnor men det stämmer så väl på honom. Hans död kom som en chock, men jag blev inte förvånad över att han faktiskt hade tagit sitt liv. Jag skulle å andra sidan inte ha blivit förvånad om han hade sprängt ett dagis eller gjort precis vad som helst.
Ett halvår efter Davids död uppträdde Guns N’ Roses i Globen. För Lisbeth, som hade skjutsat en trettonårig David till spelningen på Stadion 1993, var det vemodigt – liksom för Peter London som såg sitt favoritband för första gången.
– Jag har aldrig känt Davids andliga närvaro så starkt som under den konserten, säger han. Det var som om han stod bredvid mig. Jag saknar honom fortfarande. Ibland gör det väldigt ont, som i höstas när ”Chinese democracy” ­äntligen gavs ut. David var den ende som trodde att den skivan skulle släppas och han fick inte höra den.

Rest in Sleaze, hyllningsgalan till Dave Lepard, arrangeras för tredje året i rad på Nalen, lördag den 24 januari. Med start kl 17 spelar sleaziga grupper som Vains Of Jenna, Crazy Lixx, Fornicators, Baby Jane och Sister Sin. Peter London från Crashdïet uppträder med det nya bandet Lizzy Pistol and The Transylvanian Transvestites.

0 . Per sida:

Andra har läst

Digital prenumeration