Läs mer om Just D

Tbax t 90-talet

Publicerad 2010-09-06 09:00

Foto: Mark Earthy/SCANPIX Just D när det begav sig på 90-talet.

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Fjorton år har gått sedan hiphoptrion Just D lade ner sin skandalkantade verksamhet. Nu återförenas två tredjedelar av bandet för fyra konserter på Mosebacke.

Sällan annonseras en återförening med lika brutal ärlighet: ”Lite för gamla, småpackade, vissa medlemmar saknas. Lågbudget med torftig scenshow och inga nya låtar.” Ingen kan anklaga Just D för att sätta ribban för högt till sin oväntade återförening, fjorton år efter att gruppen la ner verksamheten utan att någonsin deklarera sin splittring.

Däremot kan man konstatera att deras självironiska humor finns kvar, något som brukar vara en bristvara inom nästan all hiphop. Kanske är det därför Just D så grundligt tycks ha motats bort ur den svenska hiphophistorien, till den grad att man i dag ofta stöter på uppfattningen att det var först med The Latin Kings som svensk hiphop blev svenskspråkig.

Då glömmer man att den första svenskspråkiga hiphoplåten var MC Tims ”Jag är def” från 1989, vilket i och för sig är lätt gjort. Men man glömmer också att Just D startade samma år och under första halvan av 90-talet gjorde mer än de flesta för att sprida hiphop – som då fortfarande uppfattades som smal nischmusik – till en bred, svensk allmänhet.

I efterhand kan man också konstatera att väldigt lite av gruppens uttryck har fortplantat sig till efterföljande rappare. Om man inte räknar Moderaternas valkampanjlåt ”Flyter”, som Wille Crafoord nu rappar tillsammans med Mange Schmidt på ett sätt som låter väldigt Just D – förutom att texten är så mycket styltigare att man kanske ska vara glad att gruppen inte ämnar presentera något nyskrivet denna gång.

För det var just texterna som var Just D:s verkliga paradgren. Den språkliga lekfullheten, den slängiga humorn, de snabba associationerna. Med modern slang och direktöversatt engelska i frikostigt mått, kombinerat med en konsekvent stavning – som man möjligen kan hävda föregriper sms-språket – där det mesta var inriktat på att skrivas som det uttalas. Med låttiteln ”Tbaxtstan” som svårslagen toppnotering, och tilltaget att ha en fläktklubb i stället för en fanclub som oftast citerad lustighet.

Samtidigt utvecklades de med raketfart. Gjorde fem album på sex år, turnerade ihärdigt och skaffade sig snabbt en hårt dragen (på flera vis) röj- och slackerimage som inte borde vara förenlig med en sådan produktivitet. Då omskrevs de i pressen som ett farligt ”skandalband”, i dag avfärdas de snarare för att ha kommit från alltför burgna familjer och sakna hiphopkorrekt ghettobakgrund – så kan perspektiven förändras.

Från början var musiken samplingsbaserad, som den mesta hiphop var, men Just D gjorde en grej av att inte bara rappa på svenska – de samplade därtill endast svenska plattor. Efter ett par år satsade de i stället på ett livs levande funkband, för att ta svänget till en ny nivå. Snart ersattes det av ett mer Beastie Boys-influerat skrammel och därefter av en mer helsyntig linje.

Längs vägen lyckades de också ge ut ett par otippade samarbeten med hårdrockbandet Clawfinger och dansbandet Thorleifs, varav det senare blev en veritabel landsplåga – och något av det sista gruppen gjorde.

Året efter hade Wille Crafoord omskolat sig till trubadur, tävlade i Schlager-SM med en Povel Ramel-pastisch och började sen sakta att driva ut ur det mediala blickfånget. Peder Ernerot och Gustave Lund har hållit ännu lägre profil, trots flera bandförsök i olika genrer och en del jobb inom tv, film och teater. Det är den sistnämnde som saknas nu när trion gör comeback som duo, Ernerot har återtagit sitt gamla artistnamn Pedda Pedd och Crafoord är Wille C snarare än Dr C. Det blir nog ungefär som förr, också om det har hunnit bli länge sen ”87–87”.

Just D på Mosebacke den 8, 9, 13 och 14 september.

0 . Per sida:

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst