Mina barndomsminnen av Tina Turner är som ett märkligt drömcollage av hästar, vita skjortor och prostituerade tryckardansare. Med Tinas kaxigt kobenta danssteg i förgrunden över ett vrålande powerballad-soundtrack. En urkraft som, trots nästan tjugo års misshandel och lidande under den tyranniske maken och samarbetspartnern Ike Turner, triumferade flera gånger om.

I november fyller rockmormor 70 och förra året firade hon 50 år som artist så vad passar då bättre än en jubileumsturné – som dessutom sägs vara det definitiva avskedet från scenen? (Charmigt nog väljer den ultimata pantertanten att glömma avskedsturnéerna 1990 och 2000. Man kan väl ändra sig.)

Vare sig man ser Tina Turner som ett penntroll på amfetamin eller en av musikhistoriens mest explosiva scenpersonligheter är det svårt att inte uppskatta henne på något plan. Själv har jag till exempel aldrig gillat hennes röst, men i gengäld trollbundits av hennes råa framförande och överlevaregenskaper.

Hennes mamma må ha övergett henne och Ike försökt bryta ner henne, men kvar står hon på scenen som en evig maskrosamazonkvinna.

Själv verkar hon underskatta publikens intresse för något annat än det fysiska. Så här sa hon till tidningen Women & Home nyligen: "När folk tänker på Tina Turner, tänker de på rösten, håret, men framför allt benen. Om jag inte visar dem blir folk besvikna."

"När jag ser Tina gå upp där på scenen är det ett hopp för mänskligheten" Intervju med författaren Björn Ranelid om Tina Turner.

Tina Turner på Globen, Globentorget 8, t Globen, söndag 19 och måndag 20 april kl 19.30.