På stan träffade två av 2008 års största svenska artister för att prata musikskoleminnen, nervositet och arbetsmoral.
Hur har ni förberett er för ”Oh no it’s Christmas”?
Markus Krunegård: Jag har egentligen inte gjort det. Jag tackade ja till att delta. Men jag frågade Veronica i dag om inte vi ska göra en låt ihop.
Veronica Maggio: Det borde vi! Vi har ju båda musikklassbakgrund.
Ni har många julkonserter bakom er alltså. Vad minns ni av dem?
Veronica: När vi hade lucia-konserter var det väldigt poppis bland tjejerna att fejka att man svimmade. Alla ville ha lite extra uppmärksamhet. Och man svimmade fick man sätta sig ned, och så fick man druvsocker av läraren.
Markus: Vad jobbigt med 15 dramaqueens i klassen.
Veronica: Helt sjukt. Det var masspsykos.
Markus: Vi hade julkonserter i Himmelstalundshallen i Norrköping inför 4 000-5 000 föräldrar. Det var alltid någon inbjuden gäst med. Ett år var det Tommy Körberg. Han var en sådan jävla rockstjärna. Vår klassföreståndare gick fram och bad om autografer: ”Nä.”
Veronica: Är det sant?
Markus: Haha, ja. Där var han med en massa kids som såg upp till honom, men ”nä” – julen är ju barnens högtid Tommy! Men Veronica, du vet att vi har sjungit ihop? I vår ungdom? I Globen, på musikklassfestivalen.
Veronica: Är det sant? Jag har kvar min t-shirt.
Markus: Jag också.
Förutom att ni har ett gemensamt förflutet på Globens scen, hur känner ni varandra? När träffades ni första gången?
Markus: Jag vet inte om du minns det Veronica, men jag och Lars från Laakso var med i ett program i MTV, där du var gästen efter oss. Vi tyckte att du var väldigt snygg och kall. Du hälsade knappt.
Veronica: Gud så otrevligt av mig! Jag var säkert jättenervös. Jag tror första gången vi sågs var när du intervjuade mig i P3 live session”.
Markus: Vilket är en ganska märklig roll, man ska vara moderator och...
Veronica: Var det därför du var lite avståndstagande? För att ge igen?
Markus: Var jag avståndstagande?
Veronica: Ja, du var lite kall. Du bad om ursäkt för det sedan i pausen.
Markus: Ja, okej. Ja, jag blir rätt nervös.
Markus, i häftet till ditt album ”Markusevangeliet” skriver du att mottot för 2008 är ”arbete och måtta” – hur har du levt upp till det?
Markus: Jag har i alla fall inte varit speciellt måttfull med arbete. Det här med att säga nej är skitsvårt, man blir smickrad, det är svårt att ta sig själv på sådant allvar: ”varför skulle inte jag”, liksom. Men det är ju bra. Arbetslöshet måste vara den främsta katalysatorn till depressioner. Man har inget att göra och tid att tänka.
Veronica: Jag mår också psykiskt dåligt när jag inte har någonting att göra. Jag måste vara på annan ort och ha bestämt att det är semester. Jag önskar att jag kunde ta vara på den tiden, hänga med folk i stället för att bara ursäkta sig ”eh, nej, jag har inte så mycket att göra precis just nu, eh”.
Men vad gör ni de där dagarna då, när ni inte har något att göra?
Markus: Jag blev väldigt glad när jag hörde talas om begreppet ställtid. Det gäller tillfällen som man alltid har ångest för. När man inte pluggar för en tenta in i det sista. Men det är då saker sorteras i huvudet. Det kallas tydligen för ställtid. Det var väldigt skönt att få ett namn på det, då finns det ett syfte.
Veronica: Det är psykologi: Då känner du att du jobbar. Du har fått en etikett på det – det här är jobb, också. Att man behöver det borde betyda att man är en ganska plikttrogen person i grunden.
Markus: Ja. Det hade nog varit lättare om man hade varit uppfostrad på en cirkus. Det är klart att ens bakgrund spelar in.
Har ni haft nio-till-fem-jobb?
Veronica: Nja, jag har jobbat som servitris. Det var ju på bestämda tider, men inte nio till fem.
Markus: Några veckor här och där. Hösten 2006 jobbade jag som arkitekt ett halvår.
Var det måttfullt?
Markus: Jo, det blir det ju. Man orkar inte gå upp klockan sju om man somnar klockan fem. Det där med måttfullhet, det låter som att man är värsta alkoholisten, det är mer den här livssituationen som bjuder in till det – det är helt enkelt inte åtta till fem, det är exakt vad det inte är.
Det är kanske därför som någon som Nick Cave efter 30 år som artist skaffade sig ett kontor och tider att skriva på.
Markus: Så är han ju tråkigare än någonsin också.
Ni har båda nämnt nervositet, hur nervösa är ni?
Veronica: Jag är en väldigt nervös person.
Markus: Jag är ganska nervöst lagd. Privat kan jag vara hopplös. Det är en blandning mellan hybris och osäkerhet. Det kan bli en konstig clash ibland. Det är kanske därför man verkar dryg när man är blyg till exempel.
Vad gör ni nu?
Veronica: Jag jobbar lite i andra länder, Norge och Danmark.
Markus: Jag har märkt att jag blir irriterad när folk vill göra andra saker än att skriva. Det är ett bra tecken. Jag skriver på en massa olika saker. Jag är ganska sugen på att göra annat än musik just nu.
Veronica: Jag ska spela på Cirkus den 27 mars. Det är jättelångt fram. Men det är helt övertänt och svinläskigt. Jag kan inte bara ställa mig där och göra samma grej – jag måste uppfinna något nytt.
Ni har nominerats till en massa fina priser för det ni har gjort under året, både grammisar och P 3 Guld-statyetter. Vad ger ni själva 2008 för betyg?
Veronica: Högsta betyg. Det har varit ett svinbra år.
Markus: Fyra och en halv. Det började lite trevande och rörigt, jag var tillbaka i 2005, sedan lyfte det till en sexa. Men sammantaget fyra och en halv.
Veronica: Det har i och för sig varit ett ganska trassligt år.
Markus: Eller man kanske kan svara rent karriärmässigt? Man behöver kanske inte dra in sin egen skit? Då har det varit en femma.
Vill du gå på julgalan men har lite skralt i kassan? Tävla och vinn biljetter här!