Ni spelar på Where the action is på lördag och dagen innan nere i Hultsfred. Var det ett medvetet ställningstagande?
– Det kändes som att det huxflux blev någon fnurra på tråden där så vi bestämde oss att spela på båda festivalerna. Det var det mest demokratiska, The Hives fredspipa till arrangörerna. Fast vi ville också spela på båda ställena och sedan blev det som att man skulle valt sida om man bara spelat på en av dem.
Finns det något svenskt band som du skulle vilja se i sommar?
– Jag har inte varit i landet på ett tag så jag har inte riktigt koll på om det kommit något som är bättre än The Hives. Men det skulle vara roligt att se Hammerfall, ett riktigt spektakel med landbryggor, drakar och demoner.
Vilken var er första spelning i Stockholm?
– Det var 1997 på Kafé 44 och det var 27 betalande i lokalen. På den tiden spelade vi alltid för bensinpengar men där fick man i stället en del av inträdet, så det räckte inte riktigt för att ta sig hem, haha. Men det kändes väldigt exotiskt på 44:an för det var klotter på väggarna, tidigare hade vi mest spelat på ungdomsgårdar och där fanns det ju inte det. Klottret alltså.
The Hives är omtalade för era matchande svart-vita scenkläder. I vintras uppträdde ni dock i er kanske mest vågade outfit någonsin, i samma kläder som när ni spelade på ungdomsgårdarna.
– Det var en vän, vi brukar kalla honom ”en källa nära till bandet”, som fyllde 30 och bokade oss för en spelning där vi skulle vara som när vi var 16 år. Vi hade samma kläder och spelade våra tidiga låtar. Muskelminnet tog över helt, till och med sättet jag pratade mellan låtarna var som när jag var 16. Jo, det är helt klart vår mest vågade klädsel, vanligtvis är det mer ”jaha, ni kommer med svart och vitt igen, vad spännande”.
Varför flyttade du till Stockholm?
– Det fanns inga jobb i Fagersta. Eller jo, man kunde bli hönsplockare men då behövde man B-körkort och det hade inte jag. Men Gustav Bendt (i Club Killers) fixade ett jobb i garderoben på Stockholmsmässan 1999 så då flyttade jag hit.
Får du skit av de andra i bandet för att du bor här?
– Nä. Men en gång kom jag till replokalen och Nicke (brodern Nick Arson) tittade på mig och sa ”Vad fan, har du ljusa byxor?”, som en markör för att jag flyttat. Fast Fagersta är ju alltid kvar, vi repar där och tre femtedelar av bandet bor där så all dialekt och sådant följer med en.
Det känns som en tidsfråga innan Reimersholme där du bor blir ett ”gated community”, ett stängt bostadsområde med skyddsmurar och beväpnade vakter.
– Ja, det är lite den stämningen här, man säger mycket ”vi på ön” och sådant. En farbror som bor i mitt hus berättar alltid att han bott här sedan 1944 och frågar varje gång om jag precis flyttat in. Jag flyttade till Reimersholme för fyra år sedan.
Hur skulle du beskriva Hornstull för en amerikan?
– Det är som ett studentområde kanske, som campus. Det skulle ju öppna en affär i Hornstull som bara hade små förpackningar anpassade för singlar. Om det var en amerikan som var det minsta rockintresserad skulle alla svenska musiker han känner till antagligen bo i närheten.
Världens mest kända Fagersta-bor brukade vara hockeyspelarna Ulf Samuelsson och Tomas Sandström. I vintras var det The Hives som spelade på NHL:s All Star-match. Stort?
– Jag har alltid tyckt lite illa om hockey faktiskt. I Fagersta ska alla barn börja spela men jag slutade när jag var sju. Så det var inte min idé att uppträda på NHL-matchen, jag var mer förtjust i det där klassiskt amerikanska spektaklet. Ja, du vet: dansare, pompösa speakerröster och fyrverkerier. Jag slutar aldrig fascineras av det där.
Du har precis fyllt 30. Grattis, har du firat?
– Jag firade … lite. Jag antar att det är en milstolpe men det känns egentligen inte så konstigt alls. Om det handlar om att man ska känna att man uppnått något i livet så känner jag att jag uppnådde mer än jag någonsin behöver redan när jag var 23.
Tror du att The Hives kommer hålla på lika länge som, säg, Kiss?
– De har ju redan smink på sig så de har helt klart en fördel där. Det är klart att kroppen tar stryk, vår grej bygger på att det ska vara energiskt. Man får väl börja idrotta eller något. Iggy Pop känns i och för sig som att han fortfarande klarar det. Men han är kanske en på miljonen. Sista gången jag blev riktigt ”star-struck” var när jag träffade Iggy.
Blir du fortfarande imponerad av att träffa rockstjärnor?
– Jag är nog mer imponerad nu. När man var yngre var det mer tuppfäktning så då erkände man aldrig att man var imponerad av någon.
Du har sagt att du inte är musiker, bara rockstjärna.
– Men det är inte sämre att vara rockstjärna, tycker nästan att det är finare. Ibland är det viktigare att gitarristen hoppar snyggt än att han kan spela Toccata i D moll, det ska han ju helst inte göra i alla fall liksom. Som det japanska bandet Guitar Wolf sa: ”Looks, guts and jumping are most important”. Det handlar om att få folk att tycka att man är ball helt enkelt.