Ed Ruschas dukar är fulla av färg, tydliga gränser och mångtydiga ord och fraser som ”BOSS”, ”War surplus” och ”Not a bad world is it?” Det är popkonst och konceptuell konst, surrealism och figurativt oljemåleri, och avgående museichef Lars Nittve kallar utställningen ett drömprojekt.
Ed Ruscha har varit verksam sedan tidigt sextiotal, fick sitt stora genombrott tjugo år senare men blev riktigt i ropet först på 00-talet. Nu anses han kvala in bland de riktigt stora.
– Han målade saker för femtio år sedan som känns som om de kunde varit gjorda i dag. Verken känns inte daterade utan är fulla av energi. De är fullkomligt renodlade visuellt, säger Lars Nittve, och kallar i samma andetag det språkligt baserade konstnärskapet för intelligent, intellektuellt och filosofiskt.
Ed Ruscha själv är en lågmäld man i bakåtkammat, grått hår och jeans som gör sitt bästa för att besvara frågor av ett tiotal journalister.
– Jag hade att välja mellan att flytta till Los Angeles, New York, Chicago och Kansas City för att läsa konst, säger han, och vädret i L A var skönt så jag åkte dit. Jag hade kompisar i New York – det var ju där allt hände – fast det verkade så kallt, bokstavligt talat. De riktigt ambitiösa flyttade till New York, men det var svårt och dyrt. I L A fick man vara i fred, säger han och ser rätt nöjd ut.
Los Angeles växte på 50- och 60-talen explosionsartat men konstlivet var litet och konstnärerna ställde i princip ut för varandra. I dag fyller han ensam stora konsthallar.
Ed Ruscha säger att allt han gör har påverkats starkt av den amerikanska kulturen, men att hans verk innehåller så välbekanta begrepp och föremål att de blir allmängiltiga.
Trots tvetydiga titlar som ”Japan is America” (1985) och ”Give him anything and he’ll sign it” (1965) vill han inte kalla sin konst politisk.
– Jag kan ha en politisk hållning, men har inget politiskt budskap att leverera. Jag tar vad jag har omkring mig – ingenting eller lite vad som helst – och gör något av det. Ibland verkar det kanske politiskt.
Det ligger dock mest i betraktarens öga, menar han.
– Mina verk analyseras antingen för mycket eller för lite av kritikerna, men jag klagar inte. Det är klart att andra kommer att tolka och tycka något om den konst som ställs ut, och ibland blir det intressant.
Som när kritikern Dave Hickey lade ihop orden i de två helt separata målningarna ”Standard station” och ”Norm’s” och påstod att konstnären arbetade med ”norms and standards”.
– Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det var det jag ville säga?! säger Ed Ruscha och ler försiktigt.
Han medger att han är mer pessimist än motsatsen, ”se på vart mänskligheten är på väg”; han dras till det apokalyptiska och nämner författaren J G Ballard som en inspirationskälla.
Fast ursprungligen var det serier och skämtteckningar som drog in honom i konsten.
– Folk som gjorde narr av varandra. Det komiska och absurda gav mig något slags riktning.