Både musiker och konstnär.
När du ställer ut på Galleri Jan Wallmark i höst är rubriken ”Popart”. Hur förhåller sig dina målningar till popkonst?
– Jag gör fortfarande antidepressiv konst. Jag verkar inom antidepressivismen. Det som kan sägas vara besläktat är att popkonsten liksom mina grejer är färgglad, modern, samtida och ungdomlig.
Vem är Stockholms bästa konstnär?
– Marie-Louise Ekman, jag gillar hela hennes personlighet. Hon är innovativ, spännande och rolig. Ernst Billgren är också min favorit. Att kunna vara så tekniskt driven, samtidigt som man är så otroligt konstnärlig, det tycker jag är coolt. Jag är väldigt fascinerad av gamla gudamålningar i kyrkor. Jag står och bara gapar.
Vad ska du se i höst?
– Jag är ganska dålig på att gå på utställningar. Den tid jag har kämpar för att hinna måla själv och spela in själv, jag gillar inte att se på fotboll, jag spelar hellre. Men jag tycker att Moderna brukar kunna vara bra.
Vad kom först för dig, musiken eller konsten?
– Det kom nog samtidigt. Jag låste rummet och satt och målade. Men jag erkände det inte riktigt. Jag har sagt sedan jag var 14 att jag ska bli sångerska och ha ett band. Men det var inte förrän jag var 25 som jag accepterade att jag skulle bli konstnär. Min morfar var konstnär, och jag växte upp med bilden av att konstnärer skulle vara ensamma med hetsigt humör. Sedan förstod jag att så är det nog inte. Det är bara att åka med.