Han ser på väggen igen och fortsätter.
– Gatukonsten kan beskrivas som en vilja att delta i samtalet om de allmänna platserna. Det finns en fäbless för ansikten, ögon och döda män.
Det är femte året i rad som Tobias Barenthin Lindblad guidar stockholmare bland stadens fågelholkar, pimpade papperskorgar, graffitimålningar och falska löpsedlar. Något som sedan länge förkastas av politikerna. Dagens exkursion, som tagit gruppen från Bondegatan till Sankt Eriksplan, har snart pågått i två timmar och mörkret börjar falla.
Intill Christer Petterson nästan lyser en ren, gul tegelvägg. Den ser i det närmaste tragikomisk ut. Väggens ägare är ensam om att kontinuerligt ta bort all konst. Åtminstone här. Bortsett från att den kala ytan inte passar in i atmosfären har det gula teglet nästan tappat sin ursprungsfärg på grund av all sanering.
Tobias Barenthin Lindblad förklarar att Banksy, världens mest kända gatukonstnär, lägger ett ekonomiskt värde i sin skadegörelse. Han menar till och med att konstnärens verk sålts med tillhörande hus.
– Hur ska man veta att man inte tar bort framtidens Banksy? Stockholm har varit oerhört välpolerat de sista femton åren. Ser man på gamla foton slås man lätt av hur annorlunda staden såg ut. Nu gör politikerna likhetstecken mellan rent och tryggt.
På något sätt är det ändå inte mörkt på platsen som kan liknas vid en grotta. Miljön är snarare ”organisk” i någon sorts urban tvärtomvärld. Naturlig och orörd även fast det inte finns många millimeter som faktiskt inte är orörda.
Klara färger lyser upp den plats som Stockholm tycks ha glömt. Men konsten finns egentligen överallt. Hemligheter är väggarnas oskrivna lag. Åtminstone utåt sett. Här finns inga efternamn, knappt några förnamn. Bara förkortningar. Ändå har en handfull svenska konstnärer lyckats göra sig stora och mer eller mindre släppts in i finrummen.
i i i
Finsta, eller Finn som han egentligen heter, tillhör en av de svenskar som tagit sig igenom gallerigrinden. Han är en av få som faktiskt slutat vara anonym och gjort sin konst kommersiell. Med uppdragsgivare som Diesel, Nike och Burton tjänar han pengar på den konst som, enligt honom, alltför ofta sjabblas bort i en kultur stämplad av kriminalitet.
Jämfört med gemene graffitimålare var han mer öppen med sin konst redan från början. Med Lund som hemstad, vilken knappt hade några graffitiproblem, var det lättare att bli uppmärksammad. Redan som fjortonåring hittade Finsta sätt att göra en stor del av sin konst laglig. Men efter en flytt till Stockholm fungerade det inte längre. Här var det nolltolerans som gällde och allt skulle helst tas bort innan det ens sattes upp. Då började sökandet efter nya vägar att nå ut med sin konst.
– Jag kan inte försvara alla men det är någonting spännande med en kultur som aldrig kan bli rumsren. Den känns lite mer oändlig och på riktigt. Andra anledningar än köpkraftens gör att den existerar.
Som ”affärsman” väljer Finsta snarare att beskriva sig själv som en tecknare än just en graffitimålare.
– Min graffiti har alltid riktat sig till människor för att förstås. Det har varit en fördel eftersom jag alltid haft intresset att kommunicera. Vissa målar av andra anledningar och är extremt exkluderande. Färre och färre kan förstå kvalitéerna i det, säger han.
i i i
Mitt i trappan, på väg ut från dunklet, stannar Tobias Barenthin Lindblad. Det pregnanta ljudet från tunnelbanan tar över och konstpauser har aldrig känts så naturliga. Till vänster om trappan sitter en burliknande gestaltning med ett stort hänglås på.
Tobias Barenthin Lindblad förklarar att det är en del av konstnären Adams projekt ”Ta plats och äga rum”. I det lät han byta ut låsen till flera av stadens offentliga, men låsta, utrymmen. Nycklarna gömdes sedan i böcker på Stadsbiblioteket.
– Jag har hört att några anställda kände till det. De ska ha gillat idén och höll tyst. Vi vet fortfarande inte om det finns några böcker med nycklar kvar i. Kanske till det här låset.
Men det är många ”kanske” och ”om” i den här världen. Redan när gatukonstvandrarna begav sig gjorde Barenthin Lindblad klart för gruppen att den konst han tänkt visa möjligtvis inte fanns kvar.
– Varje år har turen lagts om. Mina saker flyttar på sig, det är problemet. Det här är ingen traditionell vandring. Jag vill att folk ska få ett öga för konsten och fortsätta att kika på egen hand, säger han.
i i i
Finsta berättar om de anonyma avsändarna i den värld han själv kallar för en subkultur öronmärkt till ungdomar.
– Vi som är lite mer etablerade har stött på varandra i olika sammanhang. På utbildningar, eller när man har publicerat eller ställt ut något. I branschen vet vi vilka som gömmer sig bakom signaturerna.
Han förklarar att det handlar om en nätverkskultur, även internationellt. Att komma i kontakt med andra graffitimålare i nya städer har åtminstone för honom aldrig varit svårt.
– Genom att vara ute och leta efter målningar eller att befinna sig i en nischad butik faller det sig naturligt.
Finstas karriärval, att gå ut med sin identitet och göra konsten affärsmässig, har inte påverkat relationerna med de andra gatukonstnärerna.
– Jag har aldrig stött på något problem. Tvärtom. Riktigt hårdkokta graffitimålare som folk knappt vågar prata med har sagt ”shit det är skitcoolt att du kan göra det här”. Allt handlar mycket om att jag gör exakt det jag vill.
Att jobba kommersiellt innebär inte att göra något jag inte kan stå för, vilket många tror. De har föreställningar om att man måste anpassa sig, säger han.
i i i
Tobias Barenthin Lindblad stannar intill en bergvägg på Renstiernas gata på Södermalm. Det tar ett tag innan gruppen ser konstobjektet som han vill visa – en liten fågelholk i trä, uppsatt högt på berget.
– Det kan tyckas ganska harmlöst men i själva verket är det här lika kriminellt som att måla graffiti på en vägg. Oftast klarar sig sådant här mycket längre eftersom det anses vara gulligt. Det är konstigt att någon ska få avgöra vad som är fint och inte egentligen. Inför lagen borde allt vara lika, säger han.
Och visst blir det lätt sött. Nästa stopp är en pälsinklädd papperskorg som föreställer en blå gorilla.
– Gatukonsten har en förkärlek för djurmotiv. I mindre städer och byar hittar man den oftast vid busshållsplatser för att de vill ha en urban miljö. I Stockholm blir det den motsatta effekten och därmed just djur, säger Barenthin Lindblad.
i i i
Finsta förklarar graffiti som klotter uppolerat med pynt. Att färger och 3D används för att folk ska bli imponerade och gilla den.
– Egentligen är det exakt samma sak som ett klottrat namn.
Han menar också att graffiti och street art, som fågelholken och gorillan ger uttryck för, tillhör två olika världar, även om de båda ofta får sortera under samlingsnamnet ”gatukonst”.
– Street art har en mer akademisk prägel, medan graffitin har lite mer ”fuck you” i sig. Street art vill nog vara en del av graffitin. Men det är lite som med skateboard och rollerblades. De senare tycker att de är lika coola som skejtarna. En ståndpunkt som givetvis inte är skejtarnas. Men de verkar i samma landskap och båda bryter mot lagen, så självklart finns det också likheter.
Som lagen ser ut i dag menar Finsta att dessa typer av brott krävs för att få staden levande.
– Stockholm är en fin, men lite för ren och död stad. Den kryllar lite för lite. Det handlar väldigt mycket om att den ska bevaras. Inte användas.
Många vill använda den, men är inte beredda att ta riskerna. Straffet för skadegörelse, vilket gatukonst klassas som, kan ge böter och fängelse i upp till ett år.
– Det finns en hög medvetenhet och arbetsmoral i Stockholm. Folk kommer loss och gör faktiskt det här. Även om det är iskallt och de fryser fingrarna av sig så ligger folk på nätterna och kollar när tunnelbanevakterna går på fikapaus. Det är vi bra på i Norden, säger Finsta.
i i i
Det höstblåa ljuset som på något sätt tidigare letat sig in i dunklet, har gett upp. Kylan och mörkret blir i stället alltmer påträngande. När gatorna tystnar från myllret av människor skär tunnelbanans gnissel i öronen. Men egentligen är det precis det som gör arbetet för Stockholms anonyma konstnärer möjligt. När alla andra har gått hem öppnar deras studio.
– Det handlar om en viktig drivkraft och en skapandeprocess. Vissas verk syns aldrig och det behöver inte vara syftet. Man har helt enkelt inte råd med en egen studio. Men det är såklart olika, vissa gör det bara för att få synas, säger Tobias Barenthin Lindblad.
Han skulle gissa på att det finns mellan 500 och 1 000 seriösa gatukonstnärer i Stockholm i dag. Men hajpen kring det har inte pågått så länge och de stora har fortfarande inte så många år på nacken. Åtminstone inte i en internationell jämförelse.
– Vi är inne i ett generationsskifte. Konsten har stått stilla ett tag. De stora har inte gjort så mycket väsen av sig och det påverkar de andra. Jag är rädd för att det blir väldigt tråkigt i framtiden om det får fortsätta så här. Många graffitimålare är på väg till Malmö, där det är betydligt mer liberalt.
– Det finns två årtal att ha i åtanke. 1984 när Orwells bok kom ut och 1989 när Berlinmuren föll. Sen kan man bestämma sig för vilket man föredrar, säger Tobias Barenthin Lindblad retoriskt.
Klockan är strax över åtta och kvällens vandring är över. På väg upp på Sankt Eriksbron vänder sig Tobias Barenthin Lindblad om och ser ut över dunklet.
– Troligtvis känner de allra flesta till den här platsen, även politikerna. Men varje gång jag kommer hit finns en liten klump i magen. Tänk om allt vore borta. Den dagen är det definitivt över.
Läs mer om street art i Stockholm här.
På onsdag 22/9 håller Tobias Barenthin Lindblad en guidad gatukonstvandring. Starten är utanför galleri Steinsland Berliner på Bondegatan 70 klockan 18.00.