På stan samlade fyra röster — en konstnär som helst skriver dramatik, en blivande konsthallschef, en rektor och en gallerist — för att höra var konsten står i Stockholm.

Det sägs att Stockholm, med drygt 125 gallerier, museer och andra institutioner, är en av världens mest konsttäta städer. Åtminstone ur betraktarens perspektiv. De senaste årens högkonjunktur har brassat på utbudet; nya ställen öppnar i högre takt än vad de gamla hinner stänga.

Ett av de senaste tillskotten är Galleri Andersson Sandström, som i förra veckan slog upp portarna i det alltmer kompakta samtidskonstklustret i korsningen Hudiksvalls- och Hälsingegatan i Vasastan. Sara Sandström Nilsson är en av två ägare till det i grunden Umeåbaserade galleriet.

– Vi lever inte på Umeåpubliken, utan på kunder framför allt i Stockholm, och har diskuterat en Stockholmsetablering i säkert tio år. Det som avgjorde att vi flyttade ner nu var att vi fick en lokal i de här kvarteren. Här finns nio gallerier på några meters avstånd, det gör att folk kommer, säger hon.

Sara Sandström Nilsson, som även är ordförande i bransch­organisationen Svenska Galleriförbundet, konstaterar att ”Stockholm ju inte är London”, men att det inte heller är något som någon förväntar sig.

– Jag tycker att man ska vara nöjd som konstkonsument i Stockholm. Den koncentration av gallerier som finns, i kombination med Magasin 3, Bonniers konsthall och Moderna museet, är bra. Och vänder man på spegeln och tittar utifrån finns det ett uttalat intresse för skandinavisk konst i utlandet, säger Sara Sandström Nilsson.

Vi vänder tillbaka blicken igen. Det som händer i den internationella konstvärlden, i andra städer, i andra länder, hur märks det av här?

Måns Wrange är konstnär och nytillträdd rektor för Konsthögskolan. Jämfört med när han själv studerade, i början av 80-talet, är Stockholms konstliv i dag mycket mer pluralistiskt, menar han.

– Det ägde rum ett skifte i början av 90-talet. Det var flera saker som hände då. Dels öppnade den internationella konstvärlden upp sig och släppte in tidigare exkluderade delar av världen, som Afrika, Sydamerika och Skandinavien. Dels började konsthögskolorna här att tillåta nya medier som video och fotografi, tekniker som inte var speciellt väl sedda tidigare, säger Måns Wrange.

Hur mycket av det som händer nu, på andra håll, når hit?
– Konstvärlden är så otroligt stor i dag. Det är omöjligt för någon att ha en allomfattande bild av vad som sker. Det tycker jag är ganska skönt. Allt kommer inte till Stockholm, men en hel del gör det. Här finns kvalificerade gallerier och konsthögskolor.

Wrange lyfter fram Index och Konsthall C som intressanta platser.

– I dag skapas karriärer i hög grad utomlands, många bor och ställer ut utomlands. Det finns ett helt annat flöde mellan den lokala och internationella kontexten än för 20 år sedan, säger han.

William Easton, själv konstnär och tillträdande chef för Tensta konsthall, är inne på en liknande linje.

– Alla konstnärer i dag är internationella, säger han.

Easton nämner vinterns stora utställning i Tensta konsthall som ett exempel på hur han tycker att man kan verka för att ta fasta på det, hur ett utsnitt av något någon annanstans ifrån kan presenteras här utan att behöva stå för allt annat.

I stället för att utge sig för att ”ge en bild av”, eller ”ta pulsen på”, i det här fallet, mexikansk samtidskonst, är mottot för utställningen ”en icke-representativ presentation av… ”.

– Jag gillar det! Det är ju omöjligt att ta sig för att göra en utställning om kinesisk konst, eller afrikansk konst. Några få konstnärer kan aldrig representera ”kinesisk konst” eller vart den är ”på väg”. Det går inte! säger William Easton.

Han har bott i Stockholm i tolv år. De senaste fem har stadens konstliv vidgats, menar William Easton. Han nämner Bildkonstnärsfondens utbytesprogram Iaspis och Moderna museet som viktiga pådrivare i den utvecklingen.

– Man kan lätt bli pessimistisk, tänka att Sverige är för litet och ”off”, snö och regn. Och Stockholm ligger lite för sig.

– Nyckeln är att ta in internationella konstnärer och curatorer. Det skapar kontakter och öppnar upp nätverk. Och som sagt, konstvärlden är internationell. Jag menar, hur många svenska konstnärer är bosatta i Berlin i dag?

Marianne Lindberg De Geer är konstnär – även om hon numera helst skriver dramatik – och ledamot i Kulturrådets styrelse. Hon bor och arbetar i Stockholm.

Jag frågar vad hon ser fram emot att se här i höst.

– Jag är kanske inte rätt person att prata om det här med. Jag har tröttnat på konsten, säger hon.

– Jag var på Moderna i fredags, på ”Eklips, konst i en mörk tid”. Själva utställningen var jag inte så imponerad av, men paneldiskussionen som arrangerades apropå den var väldigt intressant. Sådant vill jag se mer av. Det är dags för mer samtal inom konsten.

Marianne Lindberg De Geer tystnar ett ögonblick.

– Förresten, vi konstnärer borde lägga ner all aktivitet under ett år och bara ha den typen av samtal! Vi behöver verkligen samla oss. Varför håller vi på? Varför godtar vi de dåliga villkoren? Vår konst säljs dyrt på Bukowskis för att någon ska kunna tvätta sina svarta pengar. What’s in it for us? Till lags-konsten? Konsten som statusobjekt för nya medelklassen? Med alliansens nya entreprenörskultur; var hamnar vi? Var vill vi hamna?

I fjol debuterade Marianne Lindberg De Geer som dramatiker på Dramaten med pjäsen ”Jag tänker på mig själv”. Hon har nyligen sålt två nya pjäser till Stockholms stadsteater. På teatern möter hon en större publik än på gallerierna. Och en annan attityd.

– Det pågår en ständig diskussion om vad som visas på scen. Det är en värld som genomsyras av en intellektuell diskussion.

Men är inte konstlivet väldigt intellektuellt? Man kan ju till exempel doktorera som konstnär sedan något år.
– Om någon vill det är det bra att möjligheten finns. Men när läste du en artikel om konst eller kulturpolitik av en konstnär senast?

– Det är svårt att få med konstnärer i samhällsdebatten. De flesta är så beroende av det lilla medie- och utställningsutrymmet att man inte anser sig ha råd att ha en hållning, en åsikt. Blir du osams med någon kan den personen nästa gång sitta i en stipendienämnd och rösta för att du inte får ett öre eller se till att du inte ställer ut där eller där. Större är inte svenskt konstliv.