Det är en vanlig sommarkväll på F12:s terrass, och trappan är som oftast full av unga och till synes hippa människor. Ölbiljetterna gäller till klockan 22, och fem minuter innan står många med famnen full av flaskor. I hörnet står Tony Cederteg och spelar skivor, av arrangörerna Oddsters inbjuden i egenskap av deras ”favorit-curator/kreatör/tidningsmakare/person”. Det är olikt Tony Cederteg att spela skivor, eller att ens gå ut om man frågar honom. Men att han gör något som är helt olikt honom är däremot väldigt typiskt Tony Cederteg.
Om du frågar honom själv vad han jobbar med kommer han förmodligen att skruva lite på sig, och kanske fingra lite efter en cigarett.
– Jag försöker undvika den frågan. Jag får in pengar på så många olika sätt, men det enda jag vet säkert är mitt vårdjobb där jag arbetar 75 procent, men det kanske inte är det första jag säger. Jag säger väl att jag driver ett förlag.
Förlaget Cederteg publishing är alltså centralt för vad det nu är Tony Cederteg gör. Där ger han ut publikationer i det typiska fanzineformatet A5, och även om storleken knappast är respektingivande är utgivningstakten det. Sedan starten 2006 har det blivit ett 30-tal utgivningar i upplagor mellan 100 och 3 000 ex. De flesta lyfter fram en enskild konstnär, andra visar upp verken från någon av de utställningar där han varit curator. Konsten spretar, men det verkar finnas en förkärlek för teckningar och dokumentära, gryniga fotografier. Det handlar inte om verk som tagit år att göra.
– Jag tycker inte att de här konstnärerna har fått den uppmärksamhet de borde, säger han när vi träffas ett par dagar efter F12-spelningen.
Tony Cederteg pratar med en cigg i handen. Den här dagen har han rökt upp ett helt paket trots att klockan bara slagit sex. Han röker tills han blir äcklad, så i perioder blir det väldigt mycket. När det gäller konsten gillar han att hålla det enkelt.
– Jag är trött på konst där det måste finnas förklaringar, om mitt öga inte kan säga om det är bra eller dåligt vill jag inte vara med. Man kan säkert analysera mina tidningar, men för mig är det precis vad det är: ”Han som målade den här gubben som särar sina ben målade så för att det ser snyggt ut.” Sen är det inte mer med det. Om någon ritar dödsmetallgubbar är det för att han gillar dödsmetall.
Genom arbetet med sitt förlag fick Tony Cederteg erbjudanden om att sätta ihop utställningar. Först i Milano, men sedan också i New York och i Stockholm. Vidare är han ansvarig för distributionen för det italienska förlaget och galleriet Go Books/Go Gallery och för den svenska tidskriften Livraison. Han håller på med ett hemligt projekt för en större tv-kanal, spelar trummor i shoegazebandet Owl, har varit modell och arbetat med marknadsföring åt det svenska klädmärket Our legacy. I höst ska han starta ett nytt förlag för fotoböcker, och det finns planer på att öppna ett galleri. Dessutom, vilket han kommer på tio minuter efter att han sammanfattat det ovanstående, är han programledare på ZTV.
Varför gör du så mycket saker?
– Man vill ju helst göra det man är bäst på, och jag vet inte vad jag är bäst på än.
Finns det någon gemensam nämnare?
– I grunden är det nåt socialt. Jag är bra på att ta hand om saker och förvalta saker – utom mig själv.
Hur mycket känner du att du har gemensamt med den övriga svenska konstscenen?
– Ingenting. Jag vet ingenting om konstscenen, om jag ska vara ärlig. Jag vet absolut ingenting om konst. Jag vet mycket om fotoböcker och fanzines, och en del om konstnärer och fotografer. Jag har ett hum om vad de gör, men vad de haft för betydelse i konsten rör mig inte i ryggen. Det blir väl ganska kompromisslöst, eftersom jag inte har någon bakgrund och ingen referensmall. Jag bara kör.
Vad ska konst vara till för?
– Det ska ge något för stunden och utmynna i behag för något sinne. Det finns tankar på att göra porr, men då vill jag göra det som porr och inte tillsammans med det andra jag gör.
För att vara någon vars främsta uppdrag är att lyfta fram andras kreativa förmågor hamnar Tony Cederteg osedvanligt ofta i fokus. När han ger ut fotopublikationer är hans porträtt på omslaget, och när han är curator för en utställning står namnet Tony Cederteg överst. Som om inte det vore nog ger han i höst ut en 100 sidor tjock fotobok med bilder främst på sig själv, tagna i Milano av fotografen Mathias Sterner.
– Jag tyckte att det var ett roligt koncept, och jag tänkte lite på Harmony Korines bok med bara bilder på Macaulay Culkin. Jag har fått höra att jag är lik honom. Men sen jag bytt glasögon säger alla att jag är lik Matt Damon i ”The talented mr Ripley” i stället. Jag tänkte att man kanske kunde spinna vidare på det och kalla boken ”The talented mr Italy”. Jag vet inte. Det är svårt att prata om en bok med hundra bilder på mig själv som jag ger ut på mitt eget förlag. Jag skyller allt på Mathias som plåtat, jag är hans koncept och då får jag vara med på det.
Varför ska du stå först på en affisch för en utställning när det inte är din konst som ställs ut?
– Jag tror att konstnärerna upplever att det är okej eftersom de vet att jag är initiativtagare, men jag ber alltid om att vara underst. Men mot min vilja hamnar jag ändå överst, eftersom mitt namn är ett varumärke i sig.
Då kanske du inte skulle ha bilder på dig själv i varje publikation och borde ha låtit bli att ge förlaget ditt eget efternamn?
– Precis. Men samtidigt är det bra för min marknadsföring. Ser man mitt namn och vet vad jag gjort tidigare kanske man tittar extra noga i stället för att bara bläddra förbi. Men jag har svårt att avgöra om det är bäst för konstnärerna eller inte. Jag använder ju mig av väldigt många konstnärer, så det kanske är bra om jag står för det, som ett kvalitetsmärke.
Måste du bibehålla någon viss look med tanke på varumärket?
– Nej, det skiter jag i. Men mina formgivare klagade en gång lite ironiskt på att jag bytte glasögon. ”Vad har du gjort nu – det är de andra glasögonen som är Cederteg och du.”
Tony Cederteg är uppvuxen i Vimmerby. Det var en hård uppväxt, åtminstone om man ser det musikaliskt. Som nioåring började han spela trummor, och vid elva års ålder manglade han hårdare än de flesta.
– Mitt första band hette Metal Sword, berättar Tony Cederteg leende.
– Jag kommer ihåg att vi gjorde en cover av kängpunkbandet Skitslickers låt ”Spräckta snutskallar”. ”Ta era batonger och kör upp dem i röven, spräckta, spräckta, spräckta snutskallar.” Så gick den hela tiden, väldigt, väldigt snabbt.
När lämnade du Vimmerby?
– Direkt efter studenten. Jag åkte till Stockholm i en vecka för att söka jobb, men köpte vinylplattor i stället. Sista dagen träffade jag en kompis som jobbade på 7 Eleven, och de sökte folk. Hans chef hade en lägenhet över, så plötsligt hade jag jobb och lägenhet. Det bästa jobb jag någonsin haft.
Gratis bullar?
– Ja, det var helt sjukt. Vi hade konstiga vapen bakom disken som hästpiskor och batonger, för att försvara oss. Det var vid Nytorget, men det kom alltid in galna testosteronbiffar och pundare som skulle hota en med kniv.
Vad hände sen?
– När jag var 25 år slog det slint. Nar jag var mellan 18 och 25 år gjorde jag bara massa saker utan någon mening, det var bara en dimma. Jag var med i ett hiphopkollektiv ett tag, men det ledde aldrig någonstans. Nu kände jag att jag var tvungen att göra saker med människor som kunde leverera, så jag kontaktade formgivarna Sandberg & Timonen och vi har samarbetat sen dess.
Var kommer bildintresset ifrån?
– Min musik- och skateboardbakgrund. I skateboardfilmer fanns det mycket visuellt – från hur de var filmade till saker som tryck på t-shirts. Om min favoritskejtare Mark Johnson lyssnade på Dinosaur Jr så gillade jag också dem, och då såg jag deras omslag med Joseph Szabo-fotot på tjejen som röker. Allt kom naturligt, men det var förmodligen filmen ”Kids” som satte i gång allt. Det gryniga och dokumentära i fotot tilltalade mig överdrivet mycket.
Kommer entreprenörsandan också från skateboardkulturen?
– I skateboardvärlden är de flesta ganska slackiga, det är inte så många som tar tag i saker och ting.
Men finns det inte också massa exempel på skejtare som skapar något av ingenting – både rampbyggarkulturen och företag som WESC och ”Jackass”?
– Jag försökte alltid starta saker och ting med mina kompisar, men det var kanske staden jag kom ifrån som gjorde det omöjligt. Jag var den enda som försökte driva saker framåt, men det gick ju åt helvete hela tiden för att jag var för entusiastisk och alla andra var saggiga och ville röka gräs hela tiden. Och det har ju inte jag riktigt tid med.
Vad har du gemensamt med tidningen Vice, som ju också kommer från skejtkulturen och inte drar sig för att publicera uppseendeväckande bilder?
– Jag älskar vad Vice åstadkommit, men vi gör olika saker. De söker upp det provocerande, men jag tillåter det bara. Många typiska Vicefotografer skickar bilder till mig dagligen och uppdaterar mig med vad de gör. Men jag känner att ”okej, du har plåtat en uteliggare som ligger och behöver hjälp i en rulltrappa”. Jag finner ingen mening i det. Alla kan inte vara fotografer. I Vice kan alla vara det, men inte för mig.
Du har jobbat som programledare och reporter för ZTV:s modeprogram ”Streetsmart”.
– Repriserna av första säsongen har just slutat gå, och vi spelar in nästa. Mode blir ofta pretentiöst, och det försökte vi ändra på. I ett inslag gick jag runt på NK:s pressfrukost och frågade designer ”Vilken designer härmar du?” Det är kul att ta ner skiten på den nivån. Man kapar ner dem direkt: ”Vem fan tror du att du är, jag är från Bolibompa!”, typ.
Vill du fortsätta göra tv?
– Ja, faktiskt. Helt ärligt skulle jag vilja göra ett dansprogram. Jag skulle vilja ha ett forum där jag kan dansa så fult jag bara kan, men ändå göra det snyggt.
Varför trycker du saker i dessa internettider?
– Jag har alltid samlat på fanzines och tidningar, men fick aldrig chansen att göra ett eget när jag var ung. Sen gjorde jag två nummer av fanzinet Faggots and Retards helt själv, nästa steg blev Cederteg publishing då jag gjorde det lite mer på riktigt, och nu startar jag det här nya förlaget för att jag lärt mig av misstagen med Cederteg.
Nystart? Gott nytt år?
– Ja, lite så. Jag är besatt av papper och har riktigt bra och dyrt skrivarpapper hemma i mängder som jag kan ta upp och lukta på, vika, kolla hur det funkar. Jag kan stå på Nordins papper i Söderhallarna, som är värsta skitbutiken, med lite halvbånge och pilla på en plastficka och tänka på hur det ser ut att lägga en tidning där i.
Tittar eller läser du?
– Tittar bara. Jag har inte tid att läsa. I början läste jag mycket, men när jag startade förlaget ville jag åt det visuella. Fast med det nya förlaget så kommer vi att skicka med essäer. Men inte om verket. Till boken med bilderna på mig kommer en skribent från Purple Journal att skriva om återupprepning och narcissism. Det blir en A4 instoppad i boken. Allt kommer att vara inplastat, det är väldigt viktigt för mig, viktigare än papperskvaliteten. Jag har många fotoböcker och vinylskivor som är oöppnade hemma.
Finns det en risk med att bli för hipp?
– Jag kan ju förstå att jag är hipp, men inte varför. Människor har massa uppfattningar om mig. Till exempel var det en utbränd pr-snubbe som började på mitt vårdjobb. Efter ett par veckor berättade han att han hade haft en helt annan uppfattning om mig: ”Jag trodde att du var en casanova som alltid var ute.” Men han hade ju aldrig sett mig ute! Jag är aldrig ute, det finns inte en chans. Och det är där kreddigheten kommer in. Som mina kompisar på Our legacy, de är ett kreddigt klädmärke just nu och jag är ett kreddigt varumärke, fast vi är aldrig ute. Vi sitter i våra källare och trycker på knappar. Det är som andra generationens ”nördarnas tid”.
Hur mycket jobbar du?
– All min tid. Jag har svårt att inte jobba och att inte ha synpunkter på vad andra jobbar med också. Jag brinner så mycket för det jag gör och jag känner entusiasm över det mesta mina vänner gör också.